Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 3

Niklas drog sig förskrämd bakom sin kamrat. Vi vill dig ingenting ondt!? sade CarlJohan — förbarme sig Gud öfver dig!? Gå ur vägen då!? återtog han. Nej, min gosse! sade Niklas, som återfick modet, då han såg huru svigtande Gunerus stod, efter hvad han trodde, af fruktan. Nej, min gosse! I kongl. majestäts och kronans namn ha vi träffat dig på bar gerning, dubbeimördare! I kurran skall du!? Det hade kanske varit en lätt sak för Gunerus att vräka undan den fege motstånderen, att fly eller kasta sig i Trollvattnets djup. Ett ögonblick tänkte han äfven på det sednare, men så föll det honom för, att hans tid i allt fall ej kunde bli lång och att han hade skuld nog öfver sig förut. Jag följer er!? sade han stilla. Men på ett vilkor. — Låt henne ligga qvar här tilldess det blir dager! Jag vill då se henne en gång till. Du, Carl-Johan! i:an följa mig då. Jag rymmer icke ifrån dig. Nej! det blir en evinnerlig... började Niklas. Tig karl ! afbröt Carl-Johan. Det skall ske, som han vill. Och kom nu... Nej, inte den vägen!... hon, stackare, fördes deråt. Gud hjelpe henne och oss alla!? (Forts.)