Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 2

Stigen blef allt trängre, skogen allt tätare, mörkret allt djupare. Endast då de passerade den öfverhängande bergsspetsen, som vanligen gjorde Trollvattnet så svart, skingrade sig mörkret och de sågo den glänsande spegelm här oct der försilfrad af månen. De hamnade slutligen vid den plats, der de förut en gång tillbringat en natt. Du ville säga mig något? sade hon lugnt. Hvad kunde det vara? COch det frågar du, sade han och försökte äfven att tala lugnt. Du, som flis för flis sönderrifver allt hvad jag haft till mitt målattiåratal vygga på. Ja, jag vill säga dig något, jag. Men först vill ja fråga dig, om du ej är tillfreds med hva du redan har gjort? Jo, svarade hon. Jag är tillfreds! Ämnar du sluta nu och lemna mig i fred 25 tJag ämnar dig bättre, min gosse! I fred skulle du knappast trifvas. Jag ämnar dig bättre, j g. Hör nu på, och hör med allt ditt förstånd. Jag skall gifta mig med henne. Jag skall det. Det finnes intet hinder, som jag ej är beredd att slå ned. Det första ärredan undanröjdt. Jag vet dett, sade hon. Det var bra. Du vet då, att jag inte ger mig för något — inte ryggar tillbaka för något ? Jag vill ju inte be dig att rygga för något, Inte hade jag då kommit hit. Du förstår mig kanske inte rätt, sade han. SDå jag säger, alt jag skall gifta mig med henne, menar jag att jag också skall lefva för henne. Mellan oss begge, dig och mig, har länge varit slut, det vet du. Men det måste bli mer slut ändå. Du måste från och med denna natt höra