Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 2

att slå ned allt, som stod i hans väg, var det som om hela hans kraft brutits på det lätta verket, att med ett enda slag nedslå den svaga, bräckhga stolthyddan, som lig vid hans fötter. Hans förstånd började förvirras. Han kände liksom en förnimmelse af att verlden. borde störta tillsammans och allt, allt förintas. Han vaknade småningom ur den sällsamma bedöfningen. Hans ögon voro ej längre förblindade; han såg ej längre endast stålblixter; han såg sitt eget verk i stället. Agatha låg utsträckt på klippgrunden med slutna ögon, krampaktigt flämtande och blödande; och nu såg han ingenting annat än detta. Al verlden var försvunnen för detta enda. Hen kastade sig ned vid hennes sida, slet af sig halsduken och sökte att hämma det framvällande, varma blodet. Då öppnade hon ögonen, mötte med mildhet hans blick och sade med skälfvande stämma : Det var icke du, det var .. jag, som gjorde det!... Jag bad dig! Nej, nej! ropade han, det var icke du, men det var icke heller jag. Det var vårt öde. Det var för att jag skulle få veta, att du... du ville dö för mig, då en annan icke tordes lefva för mig... Men vänta, Agatha! vänta, vänta !? Han famlade med skälivande efter knifven. Men den satt ju för jupt gömd i sitt tråga fängelse och han egde ej mod att höra hennes skärande jämmerrop. Den måste sitta der... Hvar voro nu bilderna från den fyra åra långa resan bland det främmande folket? Hvad var nu det lockande målet för de ihärdiga sträfvandena? Hvar var den brännande åtrån att skudda af sig skammen och vanäran af att tillhöra ett förkastadt slägte och