Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 2

Jag brukar inte glömma någonting, jag, svarade hon lugnt. Det menar jag, att du blifvit var.? Du lyder, Agatha? Jag gör väl inte det, tänker jag!? Agatha!? Ja, min gosse ! Vid lefvande guden svär jag dig, att jag skall fram på min väg! Gå undan medan tid är! Du kan ej få något af mig, men jag skulle tacka dig i evig tid, om du nu hjelper mig. Det är ju ingen annan än du, som kan göra det!? ?Jag gör det icke?, svarade hon kort. Du vet icke hvad du säger, Agatha! Du känner milt, vårt, från slägte till slägte förbannade blod, och det sjuder nu — du vet hvad det vill säga.? Jag vet det och jag säger ändå nej, i evinnerlig tid nej!? ?Du skall ut ur min väg, på ett eller annat sätt! ... Du vet hvad tretalet betyder? Tre gåvger tre räknar jag. Besinua dig under tiden. Annars blir det kanske bäst för dig att göra upp din räkning.? Den är Sppgjord, svarade hon obevekligt. ?Längesedan!? Hans blod sjöd som smält jern. Vid allt hvad vi haft tillsammans, Agatha! för sista gången !? Efter du vill det, så för sista gången nej 1? Han steg ett steg emot henne, och han var knappast igenkinlig. Hela hans ansigte var vanstäldt och öfver ögonen tycktes en blodhinna ha slagit sig. Men Agatha frukjade ej. Tag mitt lif!? sade hon och ej en darrning öfverflög hennes späda lemmar. Min löd blir min seger och hennes fall. Se såtl kynda dig! Kanske är du också feg??