Aftonbladet – 24 mars 1865, sida 3

Efter kallelse närvoro härvid: Hr kyrkoherden Lindbäck med fru samt mamsellerna Ljunggren, Hagsten och Agren. Hr kyrkoherdens tjenstefolk: rättarne A. Lindblad, drängen Nils Eriks: son, torparne Lars Olsson och Nils Larsson, piorna Johanna Olsdotter, Agneta Olsdotter och ugusta Andersdotter samt af närboende grannar: snickaren P. Olsson i Högerud och kyrkovaktaren Nils Wåxman; hvarförutan hr provincialläkaren doktor L. G. Örtengren, på begäran af Lindbäck, tillstädeskom. Efter anteckning häraf och sedan vederbörande blifvit förständigade att under edlig förpligtelse afgifva sanningsenliga berättelser, började förhöret sålunda: . 1:o. Hr kyrkoherden Lindbäck. Att han icke hade sig mera bekannt än hvad som omnämnes i en inlemnad och så lydande skrifvelse: Till anställda polisförhöret å Silbodahl den 1 Mars 1865. . Då aflidne handlanden A. Lysen vårdades i mitt hus får jag anföra följande: . 1:o. Dagen efter kronolänsman Olssons jordfästning företog Lysån et jag en resa till CarlsOrs. Denna åbragte Lysån en strängare förkylning, som han sjelf sade et uti egenhändig lapp till rjeng om tidningar, daterad som man vill minnas dagen före hans död et qvarliggande efte sade han om sitt tillstånd: Sedan Carlsforsresan icke varit frisk?. 2:0. Utom ökad gammal åkomma, nemligen ofrivilligt urinflöde tillkommo åtskilliga andra evakuationer. Blod et grusblandad urin måste mera skrapas än ösas ur nattbäcknet. Hans goda matiust aftog. Många mål förtärdes litet, stundom intet. 3:o. Så i friska som sjuka tillståndet besvärades han af ett högst ovanligt stönande läte, synnerligen nattetid etc. — — — — — — — — 4:o. För detta et den till 2:dra rummet trängande urin et stanken, måste jag, så ofta göromålen icke förbjödo, fly embetsrummet et lägga mig i 2:dra byggningen. 5:0. Aftonen före hans död räkte tabellarbetet långt in på qvällen. Att icke störa de redan sofvande lade jag mig å embetsrummet. 6:0. Hans snarkande läte var som vanligt, men då jag några nätter icke hade hört der, vardt jag deraf mera störd, knackade i väggen et frågade om han ville något samt fick nekande svar. 7:0.. Då kammarpigan eldade fann hon honom af åtskilliga oordentligheter et ökad orenlighet sämre, vardt ledsen att hon icke tidigare sett till honom, men erinrande sig att jag legat a embetsrummet sade hon: hr Lysån hade ju kunnat knacka i väggen samt fick fill svar det icke behöfts?. 8:o. Hon sporde om icke doktorn borde kallas et fick vägrande svar, men seende honom betydligt sämre kallade hon mig. 9:0. Jag gjorde honom ock samma fråga et fick samma svar, sände ändock genast efter doktorn. 10:0. Straxt infann sig doktorn, tangerade pulsen et ordinerade portvin men sade tillika: han har icke längt igen. Det går som med Olson 11:o. Redan i sommar under samtal om häradsdomarens i Strand oförmodadt hastiga död förutsade doktorn Lysåns dödssätt i dessa ord: samma blir med den der, ett reitereradt slag, pekande genom fönstret ät Lysån, som stapplade nedåt gatan. 12:o. Då nu Lysen, utan mindsta svåra dödsarbete afsomnat: erinrande jag hr doktorn om förutsägelsen frågande: anser doktorn dödsorsaken vara den förutsagde?? Detta vidhöll hr doktorn under förklarande: Slagsymptomer hade numera troligen graverat hjernan, än extremiteterna. Vid polisförhöret kunde icke hr doktorn erindra sig ordalagen i detta svar. Detta är allt hvad jag har mig bekant af förhållanden vid den mångårigt lidande mannens död. Sköterskan, kammarpigan, Johanna Olsdotter, samt mamsell Johanna Ågren, hvilka närmast omgåfvo den sjuke, kunna bäst veta, om man icke, i allt, egnade honom nödiga värden, ehuru ytterst svår den var. Och då flere inom mitt pastorat: ofvanbemälte häradsdomare, hattmakaren Lindblom, kronoläneman Olson samt 6 andra yngre et äldre, under sednaste tiden ej allenast hastigare utan nästan ögonblickligt lemnat lifvet, utan att tjenstenitet hedrat deras grafvar med sådan närvaro: skulle det förundra mig att det nu sträcker sig till min gamla lärjunge et vän, om jag icke, af helt års erfarenhet, funnit att vederbörande egnat et egna sin pastor et pastorsembetet all möjlig hedrande uppmärksamet et man aktar icke för rof att skymfa de döda med sitt mindre tycke för de lefvande. Jag begär till protokollet detta mitt anförande et yrkar obduktion. Silbodahl den 1 Mars 1865. A. Lindbäck, pastor?. (Forts)