Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 2

stod hon då, att det var åter ett af dessa obegripliga, mångahanda vindkast mellar öfvermodigaste tilltro och bittraste misstro. — Dock, jemte begge dessa stridiga uttryck, blandade sig ett annat af den hetaste lidelse: och hon vände ofrivilligt sina ögon från denna brännande, nästan vilda åsyn. I detta ögonblick besinnade hon, att här kunde kanske mera komma i fråga, än honi ännu var beredd på — och innan ännn någon af dem vidare yttrat ett ord, steg hon i ett ögonblick upp och trädde ett par steg närmare dörren. Han var i detsamma bredvid henne, grep hennes hand och ville tala; men hon slet undan handen och återtog i stället platsen under fönstret, der hon först hade satt sig ned. Han stod en stund vid det motsatta fönstret, vänd ifrån henne. Derefter sade han, vändande sig på hälen till henne: Du ville icke låta mig få se dig i förmiddags, Margreta! — Hvarifrån kom det sig? Hon svarade icke först. Hon hade beräknat att få höra en öppen bekännelse, en het ånger. Då hon det icke fick höra, ville hon ej heller förnedra sig med att vidröra något för henne så vidrigt, som anledningen till detta uppträde. Det kom sig deraf?, sade hon om en stund, i det ett ovanligt drag af stolthet spelade omkring hennes läppar. Det kom sig deraf, att jag i gär talade med far, och jag tyckte, att det var besinningsvärdt, hvad han sade mig.? Ja så!? sade han, far tycker inte att jag är god nog åt dottern bans. — Ja, det är också i hans ordning att tycka. — Men du lät väl säga honom, att om jag än inte har gård och grund, så har jag ett hjerta