Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 2

i förhållande till den korta tid han hade varit upptagen i det kristliga samfundet, stackars gossunge! — Han hade något med sig också, äfven för dem, som mest måste afsky honom, som gjorde en fattig menniska så ondt in i själen att se. Just som han kom till den ursäkten för både sig och en annan, kom han in i det Hdupa fjellpasset, som ledde till hans eget em. Det uppstigande nedanet göt den förnatten sin matta glans öfver den nästan öfverallt stängda omgifninzen, och skapade af hvarje enslig fura en mörk, hotande sidovandrare. Det var icke fritt för, att det syntes Erik litet ugget stundtals, och den känslan tilltog mer och mer, Jå månanletet steg högre upp och skugsorna blefvo mörkare och skarpare. Det var aldrig möjligt annat, tänkte han, än att en sådan natt måtte någotstyget hända på något ställe af jorden. Och han kände västan, som om hans egen samvetsfrid först iterkom till honom, då ljuset ifrån den enliga stugan i Grandaln nere i skogsdälden nötte honom och han snart derefter tog i slinkan till sin egen dörr, fick se res-elder, som lyste på den nya kärlhyllan med de blänkande hvita tallrickaine, på drängen som satt der och täljde så fredligt, och på ar, som blidt vände sig om och helsade ler han satt vid spisen med en bok och ;n flammande sticka i handen och glasögoen långt ner på näsan. FEMTONDE KAPITLET. Det var ännu i god tid på eftermiddagen, lå Margreta kom åkande med far i den Blåmålade kärran från markiaden och steg r vid sin egen dörr. Ingen af husets kar