Aftonbladet – 22 mars 1865, sida 2

— Vakaadt samvete. Från Blekingstrakten skrifves: Irängen Jonas Olsson tjenade för cirka 20 år tillbska hos en husbonde i Kristianopels köping; och som husbondefolket var af ett-gudfruktigt sinnelag, så verkade det äfven på dränsen, så att han uppförde sig på oklanderligt sätt, med den påföljd, att han några år derefter fick cmottaga ett torpställe, tillhörigt bonden Peter Olsson i Bröms at Kristianopels socken. Detta torpställe är beläget i en skogstrakt på öfver en half nils ånd ifrån Peter Olssons bostad, och vär tyckte sig torparen Jonas Olsson hafva fria händer, att kunna hushålla med bondens skog efter eget behag: och han försummade icke heller: att till: sin fördel år ifrån år hugga virke och skogseffekter af hvarjehanda s:ag, som sedermera försåldes i Kristianopels köping, så att han slutligen blifvit en bergad och någorlunda förmögen karl. Emellertid har han nu blifvit hvad man kallar andligt sinnad. Hans samvete har vaknat och han insäg sig icke hafva handlat rätt med sin bondes skog, hvilket ledde till det resultat, att en vacker dag i sistl. Febr. månad, Jå P. Olsson anlände till skogen, torparen J. Olsson kom honom till mötes och bjöd honom sina begge dragoxar — ett par stora och vackra kreatur — samt penningar dessutom, såsom ersättning för-de skogseftekter. han ifrån P. Olsson på orätt sätt hade sig tillegnat. (Anmärkas bör, att P. Olsson icke ansett . Olsson vara den skyldige, utan misstänkt helt andra personer, hvadan den förstnämnde gått fri från allt ätal.) P. Olsson visste icke till en början hvad han skulle svara på en sådan framställming, men yttrade slutligen, att om han ville gifva honom den ena oxen, om han ansåge sig hafva skäl dertill. så skulle han dermed vara alldeles nöjd, men då skulle han sjelf komma till P. Olsson med densamma. Morgonen derpå inställde torparen sig ganska riktigt med sin present.