Aftonbladet – 21 mars 1865, sida 2

kom tanken på den, som de sade hade orsukat hennes elände från början, och på henne, som nu lofvat den bedragarn sin tro. Det var ju nästan ingen mer än hon, Abla sjelf, som verlden ännu rätt väl hade skonat; och för det tackade hon ännu en gång i sitt hjerta Erik, och sade sig, att om det en gång hade synts henne roligt att få ega en vacker och liffull gosses kärlek, så var det dock bättre att ega aktningen af en I stark och rättänkande man. Och under tiden gick Erik sin väg fredligt fram och tänkte på, att denna fritaliga och vidlyftiga Abla ändå var långt mera Itag och gry ati, än någon tänkte. Hon hade ett godt hjertelag, och förstånd hade hon så vidt, att det kunde ge ingens efter. Ty hennes färdighet i frågor och svar hade från början slagit Erik med förvåning. Och vacker var hon visst också — eller huru hon nu var: men hon hade då åtminstone ett godt qvinfolkstycke med sig, det hade fler manfolk än han funnit. Och ehuru han viisst icke var just så häftigt trå efter henne., så längtade han dock till den tid, säsom till något ganska välbehagligt, då hon skulle gå och ställa med far der hemma och stilllbringa alla sina dagar med dem. Erik hade dessutom hunnit öfver trettio år, och det var ej underligt, eller för tidigt, att bilderna ur det husliga lifvet fingo något lockande för honom. Den längtan, att se dem förverkligade, hade först stigit upp med röken från eget tak, Då först syntes det honom för allvar, att det var ett sannt ord detta, att det icke var godt för mannen att vara allena. Födan smakade icke bra och hvilan heller icke rätt bra, der ej en matmoder var med. (Forts. följer.)