Aftonbladet – 21 mars 1865, sida 2

FJORTONDE KAPITLET. Abla satte sig upp i det lilla lappade fönstret på karmen och såg ut på alla de marknadskörande, som foro till och från; och huru det var, så fick hon dervid helt allvarliga tankar, under det modren och systern höllo uti att tala om den vigtiga tilldragelsen och undra om bröllopet skulle stå till vårflyttoingen eller höstflyttningen nästa år, om det skulle stå i Grandalen eller i Prestsäter och om nu matmodren i Prestsäter skulle stå brud vid det laget, m. m. — Abla låtsade väl att bevåget följa med hvad de talade, men svarade dock hit och dit och tänkte på helt annat. Hon tänkte på det, som hon nyss, just utan att då så mycket tänka derpå, hade kastat fram, om allt hvad menniskorna hade elakt spått henne, emedan hon var nog vanlottad att hafva en moder, som var fallen, och en syster, som icke heller stod upprätt, och knappast kunde räkna en aktad qvinna i hela sin slägt. Och så tänkte hon på, huru stark och trygg hon kände sig att vara, icke endast en redlig mans utvalda, utan en, på hvilken en sådan mans val kunde falla. Och hon täntste derefter på sin stackars sy ster, som en gång också hade kunnat väl och förmånligt gilta sig, om hon ej nyss irrat vilse på den mörka heden och hvarken kunnat eller velat dölja den för friarn okända, annalkande vanäran, som snart utkastade henne till dem, hvilka aldrig kunde vinna inträde bland hederliga dannemäns döttrar, hustrur eller mödrar. Derefter kom hon att tänka litet på den stackars usla Albertina, som hon hade sett i går qväll och som jemnt vandrade utan mål, utan hem och utan ära. Hon skulle dock tydligen snart förgås i sin nöd. Och då