Aftonbladet – 21 mars 1865, sida 2

under för honom, det ser en hvar. Och Gud har bundit min tungas band så, att jag inte kan få säga ett ord, hvarken till henne eller andra. Det är det, som jag så immerfort tänker på.? ?Hvad i jess namn menar du? Hvem vill väl hindra dig att säga allt du vill?? sade Abla. ?Säg det till mig, du Erik! du kan tro att jag inte i oväder pratar om det.? Han kunde icke annat än le. Visste jag bara hvad jag skulle säga?, sade han, ?så skulle jag väl först gå till den, som den saken gällde. Men jag vet detalldeles inte. Och det hjelper inte att nu längre rufva på. Farväl med dig, min tös! Andra marknadsdagen i qvällningen slänger jag väl hitåt på en titt, om du har lofven att gå en gång lill. Tack för de begåfningarne till fars-gubben! Detta skall allt göra honom eå tillfreds och giad alltihop, för gubben glömmer aldrig att du den julqvällen skickade honom dina ljus och dina julhögar, utan han har kallat dig för sin soneqvinna alltsedan.? Det var snällt af gubben?, sade hon skrattande. Annars hace vi begge visst aldrig kommit till att tänka på sådant.? Hon stod glad och lätthjertad qvar på förstuguqvisten och slog ett par gånger med förklädet till honom när ban aflägsnade sig bort på vägen. Derefter begaf hon sig skyndsamt in till de andra. Ser I nu, mor, att dotter eran inte gick och hade några farliga fukter för sig ändå, änskönt så mycket ondt alla menniskor ha spått mig. Det skull göra mig glad en gäng, tänker jag, att få visa dem den ärbaraste och flivkaste matmoder, som har flyttat till Grandaln.?