Aftonbladet – 20 mars 1865, sida 2

sig. Abla kom in tidigt en morgon och skrämde oss med, att hon hade sett hexben i la-gluggen; men Carl-Johan förmenade, att det var för det tösen min hade så mycket annat för ögonen. Nej, det ger jag mig inte med; det ger jag mig i döden på, att det var ett ben af den käringen, den gamla gula plattnäsan, som hade varit i lagården den natten?, sade Abla. Och hade inte hon — qvigan den lilla med bläsen — med ett fått drakeblod, så hade det då för den aldrig stått öfver så snart. Fick vi inte två dagar derefter höra att de voro i socknen? Vet någon att den dålige Niklas — nu lider jag honom aldrig för min tid mera — har låtit supa sig så smäck full af den hästskojarn, bror ull Friberg, och nu gå de begge, den ene under armen på den andre, alldeles som ett par herrskaper derborta på hästebacken. Ja så, är den här!4 sade Margreta, vände sig hastigt och tillade: Nej, jag skulle hem i tid, jag. Farväl med er! Lycka ull god marknad och kom hem före dagols i morgon, om du kan, Ablal eJag skall tidigt vara igen, och farväl med matmora och Guds välsignelse öfver huset så länge!4 sade Abla, litet anande, huru verlden skulle vända sig -omkring Prestsäter, innan hon gjorde sitt återin.räde der. Abla och hennes följeslagare togo, efter innu en timmas lustvandring på marknaden, vägen bem till hennes mor, dit Erik öljde henne såsom han gjort en gång vid tt marknadstillfälle för tre år tillbaka. Nu hade dock Abla låtit bättre förbereda leras ankomst, ty icke blott halta Venus sjelf var skurad och hvitmenad, utan:hela len lilla stugan var prydd och spisen hvitimmad, och den röda flamman på dess värd lyste på två eller tre förnöjda ansigen, som sutto omkring härden och vänade de ankommande. (Forts. följer)