Aftonbladet – 18 mars 1865, sida 3

(Slutet följer.) De neapolitanska klostren.) (Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie di Enrichetta Caracciolo de principi di Forimo, ea-monaca Benedettina. Firenze 1864.) VIL I denna de lefvandes verld, dit Enrichetta aldrig mer hoppats återvända, syntes henne allt nytt. Hon inandades luften i långa drag, liksom man ännu velat neka henne den. Hennes sorgliga minnen skingrades endast småningom. Underrättads, säger hon, af biskopen af Castellamare, att jag gjorde bäst om jag njöt min nyvunna frihet på landet, och ej i staden, svarade jag honom, att just detta var min önskan. Törstande efter luft, ljus, utrymme, kroppsrörelse, lemnade jag hvarje morgon gatorna och begaf mig på väg bort öfver Castellamares skogrika klippor. Från dessa höjder, som beherrska staden, Neapels vik och detta välsignade lands hela pittoreska omkrets, sväfvade min blick än på en, än på en annan punkt; jag följde de harmoniska livierna, jag genomfor i min inbillnipg de olika afständen; berusad af glädje, erfor jag, under det jag återvann mina förra krafter, känslor, mättade med en poesi, som dittills varit mig obekant. Årstidens stränghet hindrade mig ej på dessa lustfärder, hvarken regnet, som lössläppte rasande flöden mot bergets sluttningar, eller höstdimman, som frambröt ur skogen, for öfver branterna och insvepte mig i sina täta hvirflar. Jag såg den småningom skingras för att lemna rum för den herrhgaste utsigt, belyst af strålarne från en sol, som ej mitt fängelses murar och galler mer beröfvade mig. En dsg då jag ströfvade ibland bergen. mötte jag en ung bondgosse, som bar en grof bur, der ett tjog nyss fångade småfåglar sutto instängda. cHur mycket begär ni för alla dessa fångar? frågade jag honom. Tre piastert, svarade den lilla skälmeh. Han atstod dem dock åt mig för en, buren inberäknad. Jag fattade då denna efter den andra af de stackars små fångarne och hade den glädjen att återskänka dem friheten, lycklig att se dem flyga bort och i ett ögonbliek försvinna mellan träden. Lockad af vinsten återkom gossen ofta med en ny bur och nya slafvar. Men då jag ej befann mig i sådan ställning, att jag kunde visa stor frikostighet, kommo vi öfverens, alt jag skulle betala honom två rani för stycket, och på detta sätt förskafde jag mig nöjet att för andra lefvande varelser göra hvad Gud gjort för mig. Då jag såg dem flyga ur min hand, tänkte jag för mig sjelf: cOm mitt land återfördes till lif och frihet, skulle det ej göra detsamma för de andra folken, gom ännu försmäkta i träldom? sUnder denna tid hade mitt hår, som för första gången fallit för saxen i San-Gregorio och sedan under tretton år ständigt klippts som en fårfäll, åter börjat växa. Allt eftersom dess flätor blefvo längre, tyekte jag mig vinna i personligt oberoroende, och jag väntade med otålighet den stund, då jag skulle få se dem, för alltid skonade för jernet, återfå sin första längd. Jag bar ännu ett annat tecken på mitt slafveri, det var klosterdrägten. Jag hade redan upphört att bära den inne i huset; men jag ville komma derhän, att jag kunde umbära den äfven ute. Denna drägt var för mig ej blott en förödmjukelse, utan äfven en källa till ledsamheter. Den ådrog mig allmän uppmärksamhet: hos somliga var det nyfikenhet, hos andra sårad fanatism, och jag önskade ej bättre än att kunna gå ut obemärkt. Dessa på mig riktade blickar, hvilken än deras afsigt var, besvärade mig: gjorde de ej ett intrång i denna frihet, om hvilken jag var så atundjuk? Fast besluten att upphöra med dess bärande, begaf jag mig en morgon till biskopen Monsignore, sade jag till honom, ?denna drägt har blifvit mig så förhatlig, att, om ni ej ger mig tillstånd att lemna den, blir jag tvungen att gå i landsflykt för att befria mig ifrån den.? Jag råder er att behålla den?, svarade biskopen; sedan tillade han småleende: ) Se ÅA. B. n:r 35, 38, 39, 42, 46, 50, 32, 53, 55, 58, 61 och 68.