Aftonbladet – 17 mars 1865, sida 2

Ste -— Sirid emellan hund och varg. En korrespondent från Jumkil skrifver till UpsalaPosten: För en liten tid sedan behagade en varg göra en utfärd på slättbygden, der han ogeneradt gjorde påhelsning vid en här i trakten belägen herrgård, med hvars hund han ville göra närmare bekantskap. Hunden, som fann sig föga smickrad af den erbjudna bekantskapen, gjorde allt hvad han kunde för att hålla den objudna gästen på afständ. Denne lät dock icke afskräcka sig, utan marscherade med säkra steg fram till sin ovänlige slägtinge, hvilken i stället för att söka räddning genom flykten, välkomnade vargen med ett trotsigt skällande. Men denna hundens förmätenhet skulle säkert kostat honom hfvet, ifall ej gårdens drängar hört hans skrik i det ögonblick, då vargen fattade tag i honom, samt utan betänkande tagit hundens parti och sprungit efter vargen, hvilken så fort han kunde lufsade af med sitt icke obetydliga byte. Men för att få detsamma öfver en gärdesgård, hvilken ej kunde undvikas, nödgades han fatta bättre tag den. hvarunder förföljarne blefvo så närgångna, atthan såg sig i fara att krossas af deras fruktarsvärda vapen, hvarföre han fann rådligast lenna sitt rof och taga till flykten. Men hunder, som slapp undan med lifvet, tycktes föga belåten med denna befrieise, förmodligen af harm öfver att se sig tillhöra den svagare parten af sitt slägte.