Aftonbladet – 16 mars 1865, sida 3

att det just såg så gammalt ut, att hon kunde ha lust att se efter än en gång, om det riktigt var så. Men hon kunde ingenting se vidare, för de framträngande tårarnes skull. Hon fällde derföre ned s egeln och satte sig på sängkanten, öfverväldigad af ångesten och af sådana rysningar, som hon hade den dagen, då hon begrafde sin man. Hon försökte attt tänka på annat, på den instundande markmaden, på hösts sslorna, på väderleken ; men alltid dtervän e dock tankarne på det ena och enda och på det förundersamma deri, att han ej på hela dagen besökt henne. Några van iga orsaker till det Kunde väl finnas, men det kunde också finnas tillräckligt af andra orsaker. Förverkligandet af allt det vackra, hon så nyss drömt, och förödelsen af allt detta samma vackra, gledo turvis, såsom bilderna i ett tittskåp, förbi henne. Hon lade sig med en känsla af dof smärta, och nu inställde sig den erinringen, att hon nästa morgon skulle, icke allenast stiga upp med den, utan ätven då nödgas att dölja den, för den händelsen att alltsammans blott var inbilladit. Och det måste så vara, ty hon mindes så väl, den sista qvällen då han varit nere, de många grannlaga ömhetsbevisen, de försynta orden, de underfulla ögonen... . Och det var ju ej möjligt, att på deras mörka djup kunde ligga endast svart lögn. Till slut förbarmade sig dock sömnen öfver henne och hon sof, om också oroligt, ända till dess dagsljuset berörde hennes matta, förgråtna ögon, (Forts.)