Aftonbladet – 16 mars 1865, sida 3

sade han. Hvad kunde de väl mindre hitta på att säga, när det nu är så, att de vilja skilja er åt? Ingen kan drömma till allt hvad de kan tänka ut, och jag undrar på, att de inte förde långt galnare tal ändå. ?Ja, du har rätt?, sade hon, torkande ögonen, och fann att det var hon och icke andra, som borde i första rummet misstro uppgiften. Det är sannt; men galnare kunde de väl ändå knappt ha hittat på. Margreta visade väl sin gamla arbetsifver den länga eftermiddagen, som nu följde, men det blef dock för första gången föga bevändt med arbetet. — Hon fade på nåra timmar blifvit sig så olik, som om det hade gått åratal om, sedan samtalet med fadern, derunder hon med sådan frimodighet talat hans sak. Allra värst blef det då hon stängde dörren till lillekammarn för natten och ensam med sig sjelf fick söka utreda, huru hon hade det inom sig. Kunde det vara en sanning? Kunde han den gången ha begått ett sådant brott mot sig sjelf och henne? Kunde han ha begått det, och kunde han så länge ha burit på den synden, och hela sex månader ha kändt till dess följder, dessa sista sex månader?... Hon tänkte efter några minuter och en ström af minnen skingrade under de näst följande ögonblicken alla misstankar. en åter började hennes hjerta att klappa, och hon vred sina händer i förtviflan. De hade dock alla antydt derom, underliga antydningar, som hon ej trott. fter en stund började hon att kläda af sig och kom dervid att se i Herlogs rakspegel, som stod uppslagen på hennes byrå. I det fläckiga spegelglaset såg hon endast delvis sitt ansigte, men det var alldeles tillräckligt för att komma henne att tycka,