andans svärd gå öfver dina plågoandar och besvärja förbannelsen, som håller d fången. anske var det mera, än hon borde sag åtminstone var det det farligaste, hon kur de säga. Han blef blek och kall som döden. Me hans stämma var alldeles lugn, då han en dast yttrade: Vi ha nu talat nog. Gå!? ?Nej, nej !? ropade hon, skrämd af dett lugn, ?tala inte till mig så! Du vet, att ja; är så olycklig ... så mycket olycklig... d vet sjelf, att du har medlidande... Skick: mig inte ifrån dig! Kasta långt hellre u mig ur verlden.? ?Tala icke galenskap. då du är klok! Ja; kan tänka galenskap, jag med, och då ... ?Ja, jag måtte väl vara galen ändå !? sade hon och f-ttade med begge händer om de brinnande hufvudet. ?Jag måtte vara ga len, då jag ger mig till att tigga en, som.. som jag kan befalla snart, om jag vill.. en, fom jag kan stundtals längta så plåg samt efter, fast han har löst själen från mir kropp och lemnat mig qvar, som ett gam. malt fånigt spöke på jorden. Jag ville an. nars säga dig, att jag har kommit hit, som du ser, i qväll, för att på utsatt tid fråga dig, om vi skola lefva tillsammans vi begge eller — om du i stället med ett litet risp vill jaga det återstående lifvet från mig? Det är ju ingen mer än du, som har gagn af att göra slut på milt lif, och det är ingen mer in du, som kan göra det till en fröjd.? ?Du behöfver icke att slipa dina sylar så id hvassa, Agatha!? sade han. Tala du reldre klokt, som jag sagt. Du skall akta vå, att P5 också är en, som icke vill 1lesas med ibland. Lek icke med mig, Agaha! Du är den siste, af hvilken jag skulle