vilja ta en droppa blod; men lek icke derför med elden !? Se der ha vi det! Det kittlar ifingrarne dina, det märker jag. Var icke försagd, min gosse !? ?För ditt evinnerliga lif, Agatha!S sade han.. Vi skola begge intala oss ro hellre än annat. Du skall ej lägga flera glödheta bränder på mitt hufvud.? Hon gick helt tyst och stilla bort och satte sig på golfvet vid dörren; och efter ett par ögonblick, då hon trodde sig ha gifvit hono. nog andrum, återtog hon med så litet som möjligt skärande ton: Om du visste, huru lif och död qvitta mig lika! Nej, inte så rätt; för vore jag död... så skul!e du sörja mig, ja det rätt qvalfullt ... så underligt är menniskan inrättad. Och vårt lilla vackra barn, som du aldrig velat fråga efter, vet inte huru vackert, nu! Jag skulle då inte behöfva bekymra mig om ett stöd för det — det vet jag. Ah-ja! Du tävkte, du, attjag var rädd för döden, då jag våndades i din kammare, när du kom in! Nej, jag s: ell säga dig, att det var för att jag visste, hvem du kom ifrån och hvem: s.ugga var med dig då. Men den har vikit undan nu, och jag behöfver bara hviska ett ord till henne, så kommer hon aldrig igen. ?Menar du, sade han och steg fram till henne, ?menar du att du med sådant ta kan tvinga mig att återvända till er, såberar du dig visst. Jag är nu bunden vid en annan och hon är fastbunden vd mig, ;å väl, som någonsin du har varit. Tror ou : kanske, att jag räds att för henne erkänna : It det, som m lan oss varit? Tror du detta, 1 å känner du mindre till det som är, än du c ror ??