Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 3

AhS, sade hon, är det du?.. Det ärså snart öfver alltsammans. — Men när den tid kommer, att det är öfver. 4 hon strök med handen öfver ögonen. YAh nej, det var icke om det, som vi nu skulle tala. Jag har så ondt för andedrägten, och är så het — så het... Med ett nytt försök att resa sig, var hon åter på sina fötter, och stödde sig emot väggen. Och hvad det var för en fattig hamn af en menniska som stod der! Hon var så tärd, som då förgängelsen lägger sin hand på stofthyddan, innan den för alltid skall sammanfalla. Hennes kläder voro icke heller i dag egnade att skyla eländet och förödelsen. Derom hade hon icke nu vårdat sig. Inga granna sidenband voro inflätade i hennes hår, intet vildt smycke stack af och lyste bland lumporna. Men förtviflan gaf henne en mäktigare skönhet, än någon prydnad kunnat förlina henne. Smyckena glindrade på henres ögonstenar och purpur brann på henne: genomskinliga kinder, lik blodrödt vin i et genomskinligt glas. Al drig hade han känt ett plågsammare intryck af denna skönhet, än han i den stunden kände. Det var icke den färgrika blomman, han trampat på en gång, som han nu såg framför sig, ehuru hon var färgrikare än någonsin. Nej, all denna färgrikedom var nu utbredd öfver ett multnande stoft. Det var en lysmask, krälande i mullen. Han betraktade henne oafvändt med en underfull beklämning, för hvilken han ej kunde göra sig reda. Det var ju för hans skull lidandet gjort henne sådan, Till honom hade hon gifvit allt, till honom ville hon gifva allt. Det enda, hon ej ville gifva, var det enda ofer han ville ha. (Forts. följer.)