Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 3

från. — Vill du ta mitt lif i byte för at jag är här, så står det dig fritt; men om allt annat skall jag kämpa med dig till dei sista ! Hon stod flämtande framför honom, syn barligen beredd, att med vild glädje tage emot, till och med döden af hans hand. Han besinnade sig ett ögonblick. At tala med henne nu var ogagneligt, det in. såg han. Handling var nödigare än ord. Han tog henne derföre vid armen, för at helt enkelt kasta ut henne. Men hon gled lätt ur hans hand och föll ljudlöst ned för hans fötter, så liflös att han vågade icke bruka våld en gång till. Han lät henne ligga på golfvet, utan att göra en rörelse för att hjelpa henne; tände i stället ljus och höll sig allt jemnt overksam, tilldess det kunde Pehaga henne sjelf att lefva upp igen. Då hörde han om en stund en rossling i hennes hals, liksom om hon kämpat med qväfning. Han gick då bort och lyste på henne. Hon låg framstupa och synbart var, att det var natur, ej konst, i hennes vanmakt. Ännu rörde han henne icke. — Om det springer något lösti den verkstaden, tänkte han, så är det ju icke mer än att jag är saker under den förbannelsen också. Def vore dock så godt att sjelf vara galen!... Han lyftade i henne med den hand, han hade ledig, och sade med en stämma, som skälfde, men som han likväl försökte att göra så lugn och förmildrad som han kunde: Res på dig, Agatha! Se upp och samla dig! Jag vill tala med dig!4 Hon slog upp ögonen. De voro stela och stirrande. Hon lyckte dem snart igen. Men efter en minut öppnade hon dem åter och försökte resa sig.