Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 2

Far kan likväl ge med sig i det, att CGunerus har tagit sin del i fars välvilja, sså väl som vore han en af o0ss.? Ja, han har nu slikt förstånd att tala fför sig; och det helst med qvinfolk, säga dde.? eSäga de det? sade hon leende, men diet gick ett smärtsamt uttryck öfver hen: mes ansigte. Ja, jag må ha lärt mig af honom, far, att tycka olika med alla andra, för änskönt det som arbetas emot, och äinskönt allt det, som pratas, och som, Gud vare lof! jag inte känner till mer än jag behöfver känna, änskönt allt: så likar jag ändå inte att höra ett grand mer än jag sjelf tror i detta. Jag kan säga så derföre, att jag kan spörja far och en hvar jag vill hvad ondt som Gunerus på sin lid här har gjort, och en hvar skall bli svarslös på den frågan. ?Vi skola akta oss att döma i fåvitsko, hvarken till godt eller ondt4, sade riksdagsman allvarligt. Vi ha alla brutit mer eller mindre och han torde inte ha brutit minst i verlden. Men det vet Gud allena och inte jag och inte du. -— Jag vill bara hålla mig till det, att mig likar inte hans vanskeliga lynne, med vindkast än. från öst och än från vest. Den flöjeln vänder gig tidt och gnisslar i mångahanda väder. Hans humör har visst kastat fram och åter, det har I rätt i, far! Men så har ban seglat långa tiden för en osäker vind; och detta är då också bra litet för att vara allt, far? En säker grund ger ett säkert stöd, hur vinden blås, dotter min! Och stöd, som svänger hit och dit, är grundlöst stöd, och den, som är klok, lutar sig ej deremot. Bu vet att jag har dig kär, Margreta! Du är enda dottern, oeh jag har haft dig när