Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 2

derna förflutit, måste hennes hjerta vara så fästadt vid hans, att de ej kunde skiljas, och hela verlden inse, att ingenting kunde skilja dem åt. Och sedan inom ytterligare två månader skulle hon vara hans maka; och hon skulle bli fullt lycklig då; och han sjelf fullt lugn. Det blixtrade till i hans ögonjjännu en sång, då han tänkte sig den tiden, då han för alltid skulle kasta ifrån sig tanken på det gamla och jaga bort minnet af det förvångna, för att endastlefvai det lugna närvarande. Med dessa tankar infann han sig nästa gång hos den unga enkan, och det gaf det honom mod att alltigenom visa sig sansad och lätthjertad. Det verkade hvad han beräknat. Han sick och kom, alltid mera välkommen för varje ny gång; och för hvarje ny gång, som han lemnade henne, svingade han mössan i dörren. Jo! ännu skulle det blifva värdt att lefva. Han hade gått der, till att börja med, unler förevändning af att söka Carl-Johan, men snart lät han öppet och afsigtligt för allt folk visa, att han hade en viss rättighet att vå ut och in genom de dörrarne. Under erkännande att han var den skickligaste riare, som kunde gå genom sia fästeqvinnas dörr, antog husfolket såsom en aftald sak, att han var den korade nye husbonden, och hvad husfolket antog, antogs af alla andra, af alla, utom af grannfadern, som ingenting låtit rätt frammärka ännu. Denna faderns förbehållsamhet var det enda Margretas, eljest i lugn klappande, hjerta kände oro öfver. Det blir väl så ledsamt en gång, då det skall sägas till farX, sade hon en dag på slutsommaren till Carl-Johan, — Sänskönt Fri