Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 2

växande styrkan gaf honom fördubblad förmåga att njuta all lifvets glädje, nu om någonsin var dagen inne, då skörden skulle börja, om han någon gång rätt skulle få smaka på dess sötma. Om? — Om han ändå kunde få bläddrat i slutet på sin lefnadssaga! — Han hade så liten ro att vänta; och ändå måste några månader förgå innan han kom till det nästa, så länge efterväntade skiftet... De kunde ej ännu efter lag gifta sig. Hennes enkestånd räknade endast åtta månader. Han visste, att hans förföljare ej skulle låta tiden gå förlorad tilldess det var för sent att komma med de uppgifna anspråken. Han måste sålunda dessförinnan ha ett stort oomkullkasteligt välde öfver Margreta, något, som tvingade henne att trotsa allt, för att blindtoch lydigt följa honom till altaret, då tiden var utlupen. Detta välde måste han skaffa sig. Han kunde ej vara gift innan hans slägt återkom, men han kunde föra dem inför henne och visa dem, att på hennes trohetslöfte kunde de ej ha det åsyftade inflytandet. Och var hoa då numera så nödvändig för hans lycka? Var hon numera det, som han högst öfver allt på jorden efterfikade? Det var åtminstone hans egen öfvertyelse och hans enda ursäkt, äfven i hans egen tanke. I hans hjertas tysta kammare sväfvade väl äfven andra gestalter, men der fanns ingen, som talade med mildare och mera lugnande stämma. Han skulle aldrig vid någon annans sida kunna återfinna den nya väg, från hvilken han nu en tid afvikit, men com han måste uppsöka igen. Men stilla och bevekande, icke stormande och trotsande, måste han nu gå tillväga. Lugnt, försigtigt, omärkligt — skulle han ha henne i sitt nät. Innan de två måna