Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 1

PA a TUE ADAD LI AMA IHONUMIUGT I UU den, hvilkon3 belägenhet gentemot Kiels hamn och i Dybböls omedelbara grannskap gör den till en eftersträfvansvärd position för den tyska marinen, äro våra politiei inom och utom regeringen så upptagna af författningsstrider, att de ej ha öga eller sinne för någonting annat i verlden, Sedan Danmark för femton år sedan inträdde i de konstitutionella staternas led hafva våra parlamentariska församlingar åtminstone fyra å fem gånger varit sysselsatta med att förändra en eller annan af våra författningar, och våra offentliga män hafva derföre förvärfvat en sådan färdighet att manövrera med författningsparagrafer, att bland våra lagstiftande gifves endast få medlemmar, som ej i denna stund lägga sin näsa i blöt för att hitta på ett förslag till en ny sammånsättning af Landsthinget — den mest omtvistade punkten i författningsfrågan — som kunna vinna bifall hos flertalet i våra fyra kamrar. Den ändlösa mängd at förslag, som sålunda se dagen, tjenar blott att öka förvirringen, hvilken på sista tiden stigit i en verkligen oroande grad. Emellertid tror jag dock icke, att man bör alldeles uppgifva hoppet om, att ien ej aflägsen framtid enighet skall åstadkommas mellan partierna. Ehuru det för utanför stående kan se ut, som om platt ingen utsigt till en öfverenskommelse funnes, så är det likväl klart för hvar och en, som något känner partiställningen och öfriga förhållanden härstädes, att i sjelfva verket hos alla den känsla vaknat, svagare eller starkare, att det ej går an att längre fortsätta dessa ofruktbara partistrider, hvari krafterna utan gagn förspillas. Man börjar inse, att aktningen för de representativa församlingarne och kärleken till den fria författningen lätt kunna försvagas hos folket, när det ser hur obetydligt resultatet blir af de långvariga och tröttande debatterna, hvilka gemenligen endast innehålla ett upprepande af sådant som redan många gånger förut blifvit sagdt. Man är ej blind för, att faran härvid är så mycket större, som det hos oss finnes ett litet i Rysslands ledband gående, absolutistiskt sinnadt parti, som endast lurar på ett gynnsamt tillfälle att äterinföra det absoluta konungadömet af gudsnåde, ett parti som väl för ögonblicket icke eger stor inflytelse, men som med tiden kan bli farligt, alldenstund det ej saknar stödjepunkter vid hofvet och i ministeren. En annan betraktelse, som också gör sig gällande med stor styrka, är den att de främmande makter, genom hvilkas bistånd vi måhända kunna hoppas att vid ett slutligt afgörande af den dansktyska frågan förhjelpas till vår nationella rätt i Slesvig, lätt kunna mista den aktning och de sympatier, som de ännu för oss hysa, när de se att vi efter de omätliga förluster vi lidit, ej ha någonting annat att sköta, än att slita ut våra krafter i fruktlösa författningsstrider. Vi våga hoppas att våra politiska män, ledda af dessa betraktelser, skola hvar och en å sin sida gifva efter litet och söka bli eniga om den nya författningen. Men äfven med förutsättning af de gynnsammaste omständigheter har denna sak ännu en lång och törnig väg att tillryggalägga; ty om det också inom kort tid skulle lyckas att bringa frågans Dyhan ling till slut i riksrådet, så skall förslaget behandlas på tre riksdagar, innan det kan utkomma såsom grundlag. Förslagets öde på riksdagen skall väsentligen komma att bero derpå, om detsamma, eådant det i riksrådet antages, håller sig nära intill grundlagen af den 5 Juni 1849, eller ej... Ju mer det kommer att likna nämnda grundlag, desto större utsigt :skall det ega att vinna riksdagens samtycke; ty folket och dess representanter på riksdagen sluta sig med stor kärlek till 1849 års grundlag. Man älskar den med dess företräden och brister, dels derför att den är frihetens törstling här i landet och dels derför att den bär konung Fredrik VII:s namn. En förändring i landsthingets sammansättning — Junigrundlagens svaga punkt — synas dock de flesta vilja finna sig uti. Men näppeligen skall man å riksdagen gå in på hvilken lörändring som helst. Minsta utsigten att vinna bifall har en byråkratisk sammansättning, sådan regeringem föreslagit: ty man är här led vid det bymåkratiska regementet, hvilket man — tvifvellsutan till en del med orätt — ger skulden fför de olyckor, som förlidet år hemsökt värt fädernesland. Snarare torde man vara böjd att medgifva de större godsegarne rätt att besätta ett visst antal platser i landsthinget. Det är ett glädjande tecken i all vår nöd, att hos en del af dessa ett hittills okändt andligt och nationelt lif börjar röra sig. Sådana oberoende, upplysta och fosterländskt sinnade män kunna isynnerhet i kritiska tider göra sitt land oberäkneliga tjenster. Det är företrädesvis genom sådana mäns bemödanden Italiens enhet blifvit förverkligad. Kunde vi vinna våra jorddrottar för den skandinaviska iden, så skulle den dermed hafva tagit ett stort steg framåt. Medan riksdagen sålunda svårligen skall motsätta sig, att ett aristokratiskt element införes i vär första kammare, är jag öfvertygad om, att flertalet aldrig skali gå in på att man, såsom regeringen föreslagit, öfverlemnar åt konungen att utnämna ett visst antal landsthiogsmän. Om Fredrik VII ännu lefde, är det väl möjligt att man ej skulle motsatt sig detta förslag, i tillit till att. denna konung, hvilkeis äkta danska sinnelag gjorde honom älkad af folket, blott skulle utnämnt fosteländskt sinnade och erkändt dugliga män till ledamöter af församlingen; men om den nuvarande konungen har man den tron, att han ej skulle kunna förmått att utse en enda man, som i afseende på nationalkänsla och själsförmögenheter står på em högre ständpunkt än han sjelf. De få exempel på ?Kongevalg?, som förekommit under hans regeringstid, bestyrka i hög grad riktigheten af denna tro. Öm regeringen oth riksrådet ej visa en klok måtta, genom at: gå riksdagens berättigade önskningar til mötes, så kommer Danmark ännu under lång tid att erbjuda ett i parlamentarisnens historia hittills