Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 2

tillhållet är det en ritig välsignelse på afveln; så de må inte h satt bort tiden sen de voro häråt sist.? PAr det möjligt? sade Carl-Johan. Kors i all dar! de ix inte varit på dörren här ändå, tänk ! Väntar inte för linge, som väntar på något godt?, sade Nitlas. Tänk en sådan beskyllning, som de kommit öfver den Friberg med?, tillade bm vigtigt, då Margreta begaf sig ut ur stugin. Ja, du har väl hört det, fast inte d vill för visst folk låtsa om det? Det känne nu den minste, som störste i grannlagetnu. Först blef Friberg så rasande, kan tänka, som en hvar måtte bli det, så att han sor på, att det var en förb—d lögn. Men nir de riktigt kommo till tals om det och dmng sig litet mer till minnes, så fick han g: med sig och säga, att det var allt för rätt, för de äro så lika — han och Gudslånet — stt han såg det sjelf, och det måtte inte ha rarit någon just så uppbyggelig syn för stackarn! ?Hvad f—n säger du?? frågade OCarlJohan harmsen, ty Niklas sanningslösa utfall mot Friberg var han för längesedan känd med. — Om du vågar knysta du, Niklas, ett enda knystande på den, som är tagen som egen son i Prestsäter, så skall du bli mindre väl tagen der än hittills! Om det är så måttligt uppbyggeligt för Friberg, att han är lik sin slägt, så är det inte mer uppbyggeligt för oss, om vi likna sådana som dig! Och det är inte heller mer frivilligt, det säger jag dig midt i syn.? Niklas kröp in i sitt släta skinn igen, förskräckt att ha i otid talat bredvid munnen, och då Margreta äter kom in, satt han undseende, sedigt och tillbörligt och lärde gossen de första greppen på Herlogs fiol, som sonen visade stor benägenhet att få handskas med. Margreta hade förut låtit Niklas tt par söndagsqvällar, då han var vid ett kickligt humör, häri undervisa gossen, men wu tyckte bon mindre om det. Dock som let var så godt att ha Niklas sysselsatt med något, som att höra hans högljudda skrål