Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 2

Carl-Johan och gossen mötte honom som hastigast i förstugan, då han blott i förbi väg helsade dem, och de begge, som hörde till huset, gingo in. Hvad är det nu med er igen? sade brodern. Han såg galen och du ser hängfär. dig ut. Jag menar I jorde upp ert aftal väl tidigt, Margreta. Tror du inte nästan så, du med ?4 CAÅh nej: det faller sig bara så hoptals allt som är ledsamt ibland, sade hon och rätade upp sig. sDen ena kommer och gör det värre än den andra. Och då blir en inte rätt lätt om hjertat. Tänker du redan så nu, så vore det väl så godt att slita af tråden, som att låta den efter hand slitas ut. Du tar allting så hastigt, käre OCarl-Johan. År de: måntro inte så med alla menniskor någon gång, som om de hade något tungt öfver sig, eller som skulle det komma. Det är visst ingen fri för.4 Hvad sade Erik för godt?4 spor de CarlJohan. Han sade inte ett ord utöfver allt det, som han inte sa. Och det var alltihop, att han inte kunde säga uågot. Du store Gud, ändå! hvad menniskor kunna bli underlig :, när de tänka att ett par vill gifta sig. Det är långt större orofullhet hos dem, som stå utom, än hos dem eom det rör, ja, långt större. Kort derefter kom egaren till en åttondel i Hult på besök till Nedre Prestsäter. God afton, Niklas!? — sade Carl-Johan. SVälkommen du, som åtminstone alltid har något roligt att säga! — Nu skall jag säga dig, att Abla gått här så modstulen i många dagar, tilldess hon i dag fick se egaren till den lotten bort i Grandalen, och den synen kom hon sig så godt af, tyckes det.? Abla får gillra hvar hon bäst vill! — sade Niklas. Jag hade inte lång stund sedan en väl så vacker syn, som den lurfhufvade jäntan. — Det kryper så mycket af svart — smått och stort — mellan grannSårdarne i dag; och derborta vid det gamla