Aftonbladet – 13 mars 1865, sida 2

med Niklas. Han pratar så styggt, att visst ingen tror hälften en gång, men det kan gro ändå... Och vet Friberg, att han säger att en del folk sköta sitt gamla, änskönt att det nya är som det är. Säger han så? Han sa det ända nu. Och fast Niklas visst inte är den, som jag sätter min lit och tro till, hvarken nu eller någonsin, så kan en annan likväl tro och tänka allt hvad galet är. Gör för allt vackert och godt i verlden, Friberg, och håll sig inte med det följet, nu längre, tidigt och sent! Matmora vet denna gången ännu inte af, att de äro här. Men hon kunde snart få veta det, och få veta mer än hon ville, glunka de, som veta mest. Och fördenskull ber jag Friberg riktigt välment, att han mot henne uppför sig uppriktigt.4 Det var rätt sagdt, Abla! Och du skall inte ha sagt det i otid. Jag skall också nu gå in och tala om för henne, hvar jag kommer ifrån. oJa det var rätt så både vackert och tjenligt; för hon är i dag så ledsam till sitt sinne, stackars matmora, och har visst gålt och för sig sjelf tänkt på både gammalt och nytt, både hit och dit.... Tyst, vänta! ... Nu ber Erik farväl i förstugan. Just som Abla gaf denna vink, hörde Gunerus att Margreta med bruten ton sade: Fack så många gånger, Erik, för att du nu kom hit i dag och för att du alltid velat mig väl; och om jag inte riktigt sätter mer lit till ditt ord, i visst tal, än till alla andras, så ger jag dig ändå tack och rättvisa på ditt vis. Den granne osten, den skall så få stå som skåderätt på bordet om söndagsmiddagarne!