Aftonbladet – 11 mars 1865, sida 3

nal, citerande det ställe, deri kejsaren fäller förkastelsedomen öfver de folkslag, som misskänna och bekämpa de stora männen: Vi deremot säga: Ve de nationer, som älska och beundra eröfrarne i för hög grad, de eröfrare, som uppoffra hela generationer och för att tillfredsställa sin äregirighet trampa lagarne under fötterna samt kullkasta alla sociala garantier. Det är så långt ifrån, att de under få år utföra århundradens arbete, så som kejsaren säfan att dessa störare af verldens lugn tvärtom ämma framåtskridandet. De underkufva nationerna, men de civilisera dem icke. För att vara rättvisa, måste vi likväl tillägga, att dessa äregirige icke äro de enda skyldige, ja, ej ens de mest skyldige. De mest skyldige häri äro skalderna, talarne, historieskrifvarne och de s. k. filosoferna, hvilka utan värdighet och utan insigt fira dessa menniskoslägtets gissel och för dem göra anspråk på ej allenast de bländade folkens, utan äfven den aflägsnaste efterverldens hedersbetygelser. Under förevänning af att prisa äran, lotva dessa skalder, dessa talare, dessa historieskrifvare endast despotismen, fira blott usurpationen. Detta språk är för häftigt, att kunna ega allmängiltighet. Lugnare, men mera sarkastiskt yttrar Gazette de France4: Vi tillhöra ej dem, som hysa mera tro till en mans snille, än till en nations. Vi beundra — och hvarföre skulle vi icke säga det — vida mera det af Försynen inspirerade arbete, som franska nationen utfört under de tiderymder, hvilka lågo mellan Ceesar, Carl den store och Napoleon. Vi finna mera storhet i de konungars mödosamma verk, hvilka man ej vill jemföra med Cesar, och i det folks uppträdande, som ej behöfver någon ärans Messias, för att frambringa de mest förvånande civilisatoriska verk. Det är sannt, att vi betrakta frihetens befästande och utveckling som beviset på ett folks största ära. Det är vår politiska religion och det criterium, hvarmed vi bedöma forntidens store män. Öfver företalet yttrar sig Times på följande sätt: Allt detta klingar så vackert och väl. Vi ha redan förut ofta hört det och vi kunna väl förstå ett dylikt försvar af den siste halfguden (Napoleon I) i den upphöjda raden. Men hvad skulle afhålla oss ifrån, att låta samma försvar gälla för hvarje annan lefnadsbana, som synes oss dertill tillräckligt stor, välsignelserik eller helig? Om en stor sak och en trängande nödvändighet äro en tillräcklig vederläggning af hvarje sitt ämne ovärdig kritiker och biograf, så kunna många skäl och nödvändigheter anföras för att ändamålet ej blott rättfärdigar utan till och med helgar medlet. Ja, det är alla dynastiers och aristokratiers samt andra privilegierade korporationers värsta last och förderf, att de till slut inbilla sig, att de äro såsom en gudom eller nödvändighet, upphöjda öfver moralens lagar och ej ansvariga inför det menskliga förnuftet och det menskliga samvetet. De ha kommit derhän, att de tro att, hvad som än må ske och hvad de än må göra, deras första pligt är att existera och fasthålla det de hafva. De värsta styggelser finna, då de tillintetgöras genom förräderi, våld och orättvisa, fastän de uppnåtts af sitt förtjenta öde, likväl ett slags urskuldande i i deras tillintetgörares brottslighet. I England hysa vi alla den fromma förtrö att det är möjligt att utföra allt, hvad Ft lägga oss, äfven de största handlingar, utan att behöfva använda medel, som ej hålla streck inför moralen. Vi kunna ej antaga, att en högre makt någonsin skulle tilläta en sådan tvedrägt mellan en särskild kallelse och en allmän pligt. Visserligen medgifva vi och beklaga, att de till verktyg för stora däd bestämda män och grundläggarne af stora systemer ofta låtit sig förledas till att använda bedrägeri, lögn och våld blott derföre att det bibringade dem tro på sig sjelfva och sin kallelse. Men vi erkänna äfven i den högsta mission ej någon ursäkt för dåliga medel eller för underlåtenhet af sjelfdiciplin och sjelfbeherrskning. Hvad Cesar angår, veta vi icke hvad som i denne store och gode hednings — ty sålunda anse vi honom — fir behöfde ett särskildt försvar. Om Napoleon härnäst. — Le Pauperisme et les Associations de Pre. voyance, par Enile Laurent, deuxieme edition. Detta märkliga arbete innehåller en historia öfver de bemödanden, som gjorts för de fattigare klasserna, och ansluter härvid en utförlig öfversigt öfver allt, som för närvarande göres i denna anda. Andra upplagan är tillökad med berättelser om de tyska förskottsföreningarne och alla nya konsumtionsoch produktions-föreningar. Man finner deraf, att de förskottsföreningar, som uppstått i Paris efter 1857, haft en välgörande verkan. — Le Conseiller du peuple, par A. de Lamartine. När Lamartine efter den provisoriska regeringens upphörande återvände till privatlifvet, sökte han fortfarande verka genom en tidning, som han kallade: Folkets rådgifvare. Ifrågavarande bok tyckes innehålla ett urval af ledande artiklar ur denna tidning. Ehuru detta ingenstädes säges, kan man sluta dertill af hela innehållet, som vidrör 1849 års händelser på ett sätt, som egnar den, hvilken upplefvat dem alla. — Essais sur P Histoire de la literature frangaise, par J. J. Weiss. Författaren hör till den skola af kritici, som man i Frankrike plägar kalla den tyska och hvilken i sjelfva verket bildat sig efter tyska mönster. Första afdelningen handlar om den franska litteraturens originella karakter, 17:de och 18:de århundradenas, restaurationens och Ludvig Filips samt nutidens litteratur. Andra afdelningen består af studier — abbe Flechier, hertig af S:t Simon, Regnard, madame Du Deffand och madame de Choiseul, hertigen af Orleans, Dumas d. y. — och utvecklar de i första afdelningen vunna synpunkterna genom särskilda exempel. — Den 82-årige Åuber, som ännu för några dagar sedan, frisk och kry såsom vanligt, bivistade balen i H8tel de Ville, skrifver ett nytt ballett tillägg till sin Stumma i Portici, som snart åter kommer att gifvas på stora operan i Paris. ) —JI foyern i Opera comique har Scribes bröstbild i marmor blifvit uppställd. Bilden, som utmärker sig för en öfverraskande likhet r af