Aftonbladet – 11 mars 1865, sida 2

LITTERATUR-TIDNING. innehåll: Nya proföfversättningen af bibeln. — Nilson, Skandinaviska Nordens urinvånare. — Höijer, Musiklexicon. — Kejsar Napoleons bok om Cxsar. — Litteraturoch konstnotiser. Den nya proföfversättningen. Det gamla testamentet. Ny proföfversättning, utgifoen af kongl. svenska bibelkommissionen. Första bandet. Första häftet. De fem Moses böcker. Upsala 1864. Då bibelkomitån nu, i slutet af sistlidne år, utgifvit ett profhäfte till ny öfversättning för svenska kyrkan, bör enhvar, som nitälskar för detta efterlängtade och riksvigtiga föremåls framgång och fulltö!jd till ett nöjaktigt och ändamålsenligt resuwtat, med möjligaste skynd-amhet framlägga sina anmärkningar, på det att komiten vid fortcången af sina arbeten må derå kunna göra befogadt afseende. Afven vi vilja, elter sorgfällig granskning, lemna vårt bidrag. Ehuru kom:ten med stor — mången torde tycka: alltför stor — varsamhet gått tillväga med ändringar i den gamla öfversättningen, så att i allmänhet förbättringar endast der blifvit vidtagna, hvarest alla kunna anses vilja bifalla dem; så äro likväl sa många fela -tigheter och skefheter utrensade och jemkade, att man billigtvis förvånas öfver, att vederbörande så länge kunnat försumma utt skaffa v rksam bot i detta högmål. Vid jemförelse mellan kyrkobibeln och proföfversättningen mäste derföre enhvar liflligt önska att den sednare måtte snarast möjligt fullbordas och sanktioneras. Men som ännu mycket tyvärr innan dess återstår, bör man lika oförbehållsamt uttala hvari komitn kan synas ha brustit. Vi vilja för vår del dervid undvika alla principfrågor, beroende på skilda teologis.a äs:gter, väl inseende, att en kyrkobibel bör stå öfver alla partimeningar och aw man ej bör rubba det gamla till förmån för någon sådan, utan härvid endast yrka hvad det allmänna kyrkliga medvetandet fordrar eller medger. Hvad vi i första rummet klandra är då. att komiten ej noggrannt ställt sig till efterrättelse den af biskop Serenius uppsatta, af ständerna föreslagna samt af K. M:t den 18 Maj 1773 utfärdade och ännu till efterlefnad gällande instruktion, som anbefaller, att komitn skall i en ren och otvungen mening med svenska ordalag uttrycka textens innehåll och rätta ordaförstånd? samt ha ?noga och granlaga akt på svenska språkets renhet, så att dess naturliga lynne, manlighet och värdighet i stilen, bäde till ordaval, nummer och meningarnes okonstlade ställning samt naturliga konstruktion öfver allt nyttjas?. Detta har komiten på allt för många ställen försummat att iakttaga; så mycket mer oväntadt, som ett godt exempel i det (och flera) afseende redan finns att följa i Fosterlandsstiftelsens öfversättniag af Nya testamentet, hvilken — och säkerligen just genom sitt rent svenska språk — inom kort tid spridts i två stora upplagor, synnerligast bland våra strängaste bibelkristne och s. k. läsare?. Dä desse, annars så varsamma mot alla ändringar, med stort bifall helsat det nya bibelspråket, hvilka skola då kunna antagas sakna de långsläpiga, tungrodda, åbäkliga tyska konstruktionerna, som alltsedan reformationen haft ett så olyckligt inflytande på värt i sig sjelft smidiga och vackra språk ? Detta tyskeri borde väl, som så mycket annat, nu ändtligen ha mognat till skörd. Visserligen har komiten kapat åtskilligt af detta ogräs, men mycket återstår. Här finns ingen medelväg, utan man måste totalt bryta ed det gamla, såsom Fosterlandsstiftelsen gjort. Man äfventyrar annars, att produkten blir något hvad man kallar hvarken hackadt eller malet. Ty skall vår nya bibelsvenska bli ett blandadt afkok af gammalt och nytt, hvem kan då bestämma proportionen af ingredienserna? Den ene vill ha mer, den andre mindre, den tre je en annan gammal tillsats i blandningen. Det enda säkra är, att ingen blir nöjd. Vill man söka en förebild i patriarkaliskt språk, så finns en bättre sädan i Sturleson loch våra landskapslagar än i sextonde sekTlets barbarismer och tyskeriets sesquipedalia berba. Ville man på en tafla värdigt framla en profit, så finge man ej utbyta den lätta österländska drägten mot vargskinsels och becksömsstöflor. Med stor fördel kan man ock ofta närmare sluta sig till hebreiska textens urbildligt patriarkaliska uttryck. Hos komiten heter det t. ex. om Hanok och Noach, ett de förde ett gudeligt lefverne?, hvilket i hebreiskan lika enkelt som vackert heter: vandiade med Gud?. (Komiten sjelf. har på flera andra ställen: ?vandra inför Gud?). Komiten låter Jakob tysksläpigt yttra: Den Gud, som mig vårdat hafver ifrån det jag till vardt?. I urspråket heter detta patriarkaliskt skönt: ?Gud, som var min herde.? Det är lika obegripligt som olyckligt, att den sunda smaken och det bibliska sinnet kunnat till den grad förvändas och rent ut förvildas, att det otympligaste språk i hela veilden, sextonde seklets tyska, kunnat apses som mönsterspråk för återgifvande af den naiva, klara, genomskinliga hebreiska bibeltexten. Att äfven orientalister kunna så döma, skulle öfvergå allt förstånd, om ej vanan och slentrianen vore den starkaste makt i verlden, Prof på denna förkärlek för tyskeriets erugo nobilis förekomma tyvärr mångenstäds. T, ex. ?de varda mig stenade? — ?det rum, som Herren utväljandes varder? — staden der du om talade — ?Herren varder striI dandes för eder?. Äro verkligen sådana ur gamla öfversättningen bibehållna, språkI klenoder så dyrbara, att de nödvändigt må ste täras äfven af kommande slägten ? Och hvarför kan det ej åtminstone få heta uiväljande, stridande? Skall man ha en särskild grammatik för bibelsvenskan och det öfriga språket? Skall folkskollärarn genom bibelläsning förvillas i den grammatikkunskap han inhemtat i seminarie. och sedan förvilla menigheterna ? Utom alla gamla har komitån äfven infört nya germanismer, t. ex. din lön skall ganka stor blifva: ?med enfaldieot hierta haf