Hon skulle ej tro derpå, utan hans eget erkännande, och hvem kunde framtvinga det? — Ingen?, svarade han sig i ett ögonblick af förblindelse. Ingen, ingen!? — Säga hvad de ville, vittna hvad de ville, så skulle han neka, bara enständigt neka. Det hade andra här gjort före honom i sådana fall; ja, alla gjorde så för att undgå skammen. Och han visste att skammen var stor, fastän han ansåg felsteget litet. Men folket tyckte ej så. Det satte en outplånlig fläck på en ungersven, så att han derefter ej blott blef målet för karhraters begabberi, utan äfven den ringa tjenstepigan skydde att se honom rätt fram i ansigtet. Och än mer en ansedd och ärbar bondehustru ! Detta visste han, och han visste äfven, att om ett dylikt felsteg af någon annan var skamligt, såsom ett steg framåt på lastens bana, så skulle det hos honom anses dubbelt skymfligt, emedan det äfven var ett steg tillbaka. Nej, han måtte neka! Inga bevis kunde gerna finnas Han kunde värja sig med ett skratt och med ett vädjande till sin allom bekanta, oförviteliga vandel bland det folk, som han nu sällat sig till. Att Niklas mött honom den morgonen, hade väl sin riktighet, men deromkring hade Niklas mött honom otaliga andra morgnar. Icke var det något bevis; och der icke bevis fanns, der fanns icke heller någon sanning. Men var det icke månne något annat, som icke lät sig skjutas åt sidan, lika lätt som sanningen?... Agathas röst!... ljöd den icke skärande i hans öron öfver både lögn och sanning?... Agathas bild !... drog den ej fram vid sidan till och med af en annan?... Hon var ej så sträng och sjelfrättfärdig hon, som en annan, hon, som dock aldrig hade tänkt på någon annan än honom... Och dertill: på hvem hvilade skulden för letta? — Hade hon ej den gången uppmanat honom att lemna henne medan tid var; nade hon ej påpekat vådan för honom att