Det var då enbesvärjelse, som var lögn lik... ja, antingen var det lögn alltigenom eller också något så likt den, som den ena korpen är lik den andra; och det kom på ett ut. Det måste komma på ett ut. Med fast beslut att anse detta som en tillställning af den gamla, föresatte han sig att, då han nästa gång träffade Margreta, visa sig mera lugn i sin lycka, än han nyss gjorde, och mera förtröstansfull. Och hvarföre skulle han ej vara det? Hon var ju så full af tro och tillit, stackars Margreta! ty hon visste ej... ... Men om hon visste blott detta lilla? — Ja, då voro de i ett enda slag kastade så långt ifrån hvarandra, som om de blifvit af en kruteld sprängda i luften. Han kände tillräckligt, för att vara viss derpå. — Men hvad mera? Jo, det var dock för mycket. Fick Margreta veta detta, så hade han med detsamma tappat nyckeln till det trollås, som band honom vid henne. Han kunde ej upplåsa det, utan att spränga det, och om han det försökte, så var hela hans nångåriga arbete i vingården förödt och örtorkadt. Detvar detta hon besinnat, den samla, som besinnade allt. Med skam skild rån Margreta, som ledt hans första steg vå en kristen mans väg, kunde han icke ortsätta den vägen längre, och då han det j kunde, så hade han ingen annan råd än tt vända åter. Då, då, Agatha! . Då kulle du kunna jubla!... Nej, det skulle won dock icke — — En stjernljus julnatt å Prestsäter, då han första gången hörde agan om herdarne på de österländska hearne och då han full af blygsel förstått, tt de andra beklagat, att han ännu var unden under sitt lolks mörker och synd — å hade han med skamm i sitt hjerta gått ill forssen och lofvat sig, att hellre än att tervända, skulle han ännu en gång gå ll forssen och stanna der. Men så långt skulle det dock aldrig kunna omma. — Sannt eller icke sannt, skulle largreta aldrig få veta något. De kunde l: 1 försöka att förgifta hennes öron dermed. !