skaffa en barnunge från eller till verlden och sedan utge den för hvems det faller sig lägligast. — Helvetes yngel, som förföljer mig in i sjelfva brudkammarn! — som tror sig kunna förfölja mig, som vägar förfölja mig!.. Mitt barn?.. Lögn! En evigt förbannad lögn!? Ja, det var en väl beräknad tillställning af den gamla trollpackan, för att få en säker inteckning i hela hans lif! — Ty det kunde ju ieke ha någon rimlighet för sig? Nej, då — slikt var en nidtanke! Agatha hade nog ej vetskap om detta. Agatha — så trovärdig — så trofast — så troget och tåligt afbidande — icke kunde hon vara med i sammansvärjningen om något sådant? — Nej, hon visste helt säkert icke deraf. — Om han nu gick dit bort i gapet på dem, så skulle hon säkert bli lika förstenad af förundran att höra sig ha ett barn, som han !... Men om det var sannt?... Hade månne aldrig den tanken flugit genom hans hufvud, eller huru var det? Huru var det då systern hennes var i närheten den gången? — ?Jo?, sade han till sig sjelf. Tankarne flyga som svarta korpar kring menniskornas hufvud vissa ögonblick. Men hvad betyder det? En kan tänka sig allting. ?Tankarne komma och fara utan allt rimligt skäl. En kan tänka sig i himmelriket ibland och i skärselden ibland; men inte är man så ofta på någotdera stället för det? — Nej! Agatha kunde just försöka att sjelf säga det... att sjelf söka bedraga honom! ... Ja, det vore så godt det. — Han vore åtminstone beriad då från alla samvetsqval öfver henne!? Men nu fanns dock på djupet af hans själ någonting, som ovilligt kom fram, och som talade för Agatha. Hade väl hon) någonsin hittintills medelst en lögn sökt utt återvinna honom? Skulle sådant vara ikt Agatha? Hade hon ett sådant syfte, on, att hon skulle bjuda till att med ett edrägeri vinna sitt mål? Nej, det var nog å, att hvad hon sade var sannt sagdt. ade hon det... så var det -— en förbannelse!