Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 2

underligt, Margreta, och det inte mindre nu än förr, snarare långt mera. Ja, det torde du väl kanske kunna finna någon orsak till. Men för att han är ifrån sig af kärlek, så behöfver han väl inte att få en såtan konstig och bortkommen uppsyn ibland? — Jag och du, vi veta, att i det ligger ingenting ondt; men annat folk tro, givetvis, an sådant skyler det, som har längesedan varit, och det, som kan komma. De äro då också svårt obarmhertiga, folk, sade hon. Jag tror dock att det vore så godt att på något sätt göra slut på detta pratet till sist. Tror du det, Margreta?4 SJa, menar inte du detsamma, du framför alla? sade hon rodnande och mildt. Tror du inte att jag vet, att du mest har Gunerus så i hågen, som nästan någon annan. tDet är allt sannt, sade han, rörd af hennes egen tillitsfulla rörelse. Friberg är mig mer kär nästan än en egen bror. tror jag; och det kunde väl inte vara fråga om hvad jag ville, visst det bara vore så säkert hvad du för längd ville, eller vore burgen med; förutom att många andra vill ha sin vilja med i det. sHvad tror du att jag bryr mig om det? Du är den enda, som kunde väga något emot min egen vilja. Men det skola vi inte oroa oss öfver, helst som det visst inte hastar med. Carl-Johan satt en stund tigande, sedan sade han, liksom af en hastigt påkommen oro: Ja, men minns dig alltid på, Mar. egreta, att om jag skrattade med, så länge det var något att skratta åt, så gjorde jag igen min åt hvarken det ena hället elle det andra, när det blef allvar i Ieken. —