Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 2

Nej, som jag sagt dig, offret må bli mitt, för du är mig kär — allt för mycket, det vet du — men icke mer, än att jag kan göra för dig, hvad jag ville göra för en egen son: offra min lifslycka för din. För mig finnes numera icke mer än ett, Margreta! sade han lidelsefullt. SANt annat har för månader tillbaka fallit bort. Det är blott ett qvar. Och det är du! Han drog henne intill sig. Då tyckte hon, att det var som om den vissheten åter trängde sig på henne, att ingen skulle dock kunna hålla honom till den rätta vägen, mer än hon. Dessutom behöfde hon ju ett stöd för Herlogs son. Om, sade hon, om... du skulle då bli en god far för Carl-Johan, så god som hans egen var?...s Blodet rusade upp till hans panna. Vid den rättfärdige Guden, Margreta! om gossen skall jag vårda mig, mera än om dig sjelf! Hon blef mycket glad öfver denna försäkran. Hennes blick, som så noggrannt forskat i hans an-igte, sänktes och ögonlocken darrade, uader det hon tycktes se ned i sig sjelf en stund. Slutligen såg hon upp till honom igen; och nu log hon. .Derefter talade de på en lång stund icke mera om saken. Det var nog taladt. Då kyrkfolket började att draga förbi, öfverenskommo de, att detta skulle hållas gömdt inom dem sjelfva, tilldess det var nödigt att meddela andra. Derpå steg han upp, utan att ha bedt henne om något, som hon nu ej kunnat förvägra honom; och hon satt qvar och tänkte, att om han icke kunde tagas just som andra, så var det dock ej underligt, så långt öfver hvarje menniska på jord, som han dock var.