Nej, Margreta! det är väntadt nog alltredan. Fulk få för mycket att göra med oåde mig och andra, för att det ej tyckes så, såsom de ha spått. Han steg fram emot henone och tog henne ned sig till soffan. Tror dunu4, sade han, och han var mycket blek, Satt du kunde ha nig kär, att du kunde förtro ditt lit till nig ? Det första är ett, sade hon mildt, men ullvarligt, och drog sig ett stycke ifrån honom; det andra är ett annat. Icke många örmena att de kunde lemna sitt lif tryggt ill dig. sDet är för folkstammens skull. Men ur riftig rot växer icke alltid giftig planta: let har jag både läst och sjelf funnit. Och det vet jag äfven, Gunerus! Men — lif nu ej missnöjd! — du visar dig så underig ibland, och det förundrar dem, som höra mig till. Har du då talat med dem om mig? CHur kan en undgå att tala om och med lem, som gå jemni omkring en! De vilja ulltid se sig tillbaka på det, som har varit, ch deraf sluta till det, som kommer. Ja, det må vara grund för det ofta, men ;j alltid, sade han. Jag kan nog ha varit ned om ett och annat i mina dagar, som ;j hör till den rätta gången för dagen.... Men jag är icke en af de mina, till mitt inne, Margreta! det vet du; och jag är också ännu så ung ... Ja, alldeles för ung!4 afbröt hon och såg sorgset upp i hans ansigte. Jag blef dock sistliden höst ett och jugo år. Ett och tjugo år! Och jag blef åtta och jugo! Och dertill, Gunerus! är jag en vondeqvinna, jag. Du kan ju inte taga mig ned på den vida färden du skulle göre.