Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 2

Nej, slutade han och steg upp bakor henne och slog henne ett par slag på ax larpe. Jag tvår mina händer, Margreta Ett säger jag dig dock: att far skall inte lätt låta dig handla på fri hand en gång till. tKäre, frågan står visst inte för dörrent sade hon leende, det är bara du, som är så hastig af dig. Mellan oss två är föga derpi untydt.f ————————-— —-Men när våren kom med ny gräsbrodc och kyrkfolket gick mangranut ur huse til kyrkan, då stod någon för dörren en sön dagsförmiddag, då han visste att Margtete var ensam hemma. Och ehuru hon mån gen gång beredt sig på en sådan ensan stund med honom, öfverkom det henne dock nu n sådan svår tvekan, som om hor varit af sitt samvete uppfordrad, att arbetr emot sitt hjerta. Gunerus trädde litet skyggt in och fråga de, om han fick störa andakten en stund. Han kunde väl få det, sade hon och lug. vade sig så snart hon blott hörde hans röst. Men hon hade dock ej rätt ro att sitta stills på soffan under fönstret, utan hon steg upp, då han tog platsen bredvid henne och gick bort och stack under grytan. Derefie! slog hon aft förklädet och kom långsam framöfver det lötvade golfvet mot fönstret, der hon förut hade suttit och nu blef stående. Han hade ställt sig att se ut. Nu vände han sig; han var synbart mycket och all. varligt rörd, tyckte hon. Vill du icke sätta dig här, som du satt? frågade han. Nej tack, icke ännu.4 SDet gagnar dock till intet attskjuta upp hvad som ändock skall ske.t En kan dock vänta litet, sade hon.