(nsändt) Om oskiok ooh föråldrade bruk i och bredvid kyrkorna. Afven i våra kyrkliga bruk — i de gudstjenstliga seder, hvilka endast indirekt stå i beröring med salighetsläran — behölves småningom en eller annan reform. Tidsandan förändrar sig äfven i detta hänseende för hvarje mannaålder och tillropar kommande dagar sitt manande Sframåt! Ett par anmärkningar angående sådant, som vid våra gudstjenster kunde blifva ändamålsenligare än det nu är, torde ej vara olämpliga. För denna gång fästa vi uppmärksamheten vid hufvudstadens kyrkor. 1:o. Kyrkogängaren eger en obestridlig rättighet att, om det kan undvikas, icke bli störd i sin andakt, vare sig genom sorl, obehöfligt gående omkring på kyrkans golf, eller annat oväsen. Emellertid vandra ännu de gossar som uppsätta psalmnumrorna under hvarje gudstjenst många gånger af och an i kyrkan. De nödgas anställa särskilda promenader för hvarje psalm, således ej sällan 7 till 8 sådana. Man ser dem klättra upp och ned på stegar en gång för hvarje psalm, hvarvid de kanske äfven skramla med le af messing förfärdigade siffrorna. Både vandring och skrammel kunde emellertid undvikas, om man, såsom fallet är mångenstädes utomlands, ansåge detta för oskick och före gudstjenstens början läte uppsätta samtliga psalmnumror inunder hvarandra, nemligen på dubbelt så långa nummertaflor, som de hittills brukliga. Hvad nämnde inrättning beträffar, står Stockholm efter utlandet, men behöfde icke göra det. 2:0. Ej sällan hör man under pågående gudstjenst, åtminstone i kyrkor, hvilkas närmaste omgifningar äro stråkvägar, ja stundom hafva urartat vill lekoch tummelplatser för barn, skrik och annat högeligen störande oväsen. Huru lätt kunde det emellertid undvikas, om blott en enda eller högst två af kyrkornas talrika drängar befalldes att under hvarje söndagsgudstjenst och hvarje lördagsskriftning hålla vakt omkring templet, afböjande åtminstone okynnets oljud, hvarifrån församlingen i kyrkorna eger den mest på tagliga rättighet att bli förskonad. Om man just icke under högmessorna i vissa kyrkots närmaste omgifning saknar den tystnad, som templets helg äskar, så är detta dock fallet under de öfriga gudstjensterna, skriftningarne särskildt nämnda. 3:o. Ett oskick, gränsande nära till hädelse, är vidare det buller, som ej sällan eger rum under det nattvardsbönerna läsas, således under förberedelsen till gudstjenstens mest vigtiga och högtidliga ögonblick. Hundratals menniskor vända presten ryggen och gå icke ens tyst och stilla ur kyrkan. Ej nog med att deras trampningar På kyrkogolfvet åstadkomma ett störande buller, ålla de äfven små samtal med hvarandra, igenlåsa bänkdörrarne ingenting mindre än försigtigt och tyst m. m. För andakten är allt detta högst störande. Men oskicket har i vissa bland hufvudstadens kyrkor under många år upprepats söndag för söndag, till stor skandal för vär kult; ja, den tilltager med folkmängden. Man har är och hvar försökt att låta orgeltoner fylla de minuter, under hvilkas förlopp de personer, som vilja lemna kyrkan före nattvardsakten, kunde aflägsna sig. Men detta medel visar sig icke vara det rätta; orgelmusik är i nämnde fall hvarken gudstjenst eller icke gudstjenst, varar äfven en alltför kort stund. Vida mer tyckes en paus, en fallkomlig tystnad, ett afbrott af all gudstjenst under nägra minuters tid vara på sin plats. Om än bigotteriet skulle invända att om en dylik paus ingenting står föreskrifvet i högmessans tryckta ordningsreglor, så kan den likväl icke strida emdt kyrkolagen, då den vidtages