Bref från Öster-Dalarne. Den 14 Febr. Midt under den starka kölden af 30 gra. der, som öfverallt i landet varit rådande, hafva vi häruppe i Öster-Dalarne fått värma oss med några glada framtidstankar. Det är nemligen spordt, att företagsamt folk börjat inse, huruledes äfven det egentliga Dalarne kunde behöfva en jernväg, en kommunikation med romblandet. De,som kommit att tänka derpå, hafva förmodligen besökt vårt land, mndrat huru det, som kallas fattigt, dock kam vara så tätt bebygdt, undersökt halten och rikedomen af våra berg och skogar, funmit behag till vårt allvarliga och företagsamma lynne och tänkt: af det folket kan något göras, från det landet kan vara något att hemta. Nå väl — vi hålla ej på hvad vi hafva och säga i långt vänligare mening än greken: kom och tag! Men — tänker någon — Dalarne känner ej sin lycka att hafva kommit framför många andra landskaper; Dalarne har ju sin jernväg förut. Ja, det är sannt: vi hafva en, som kallas Gefle—Dala jernväg; men det namnet har hr Muren skänkt honom, icke vi; 4 vi blefvo icke bjudna på fadderskapet. en har gagnat Gefle och Falun — om icke flera; den har uträttat hvad den skulle, nemligen att Falu-boerna kunna taga sina varor ifrån Gefle, i stället för Westerås; men för oss, som sist skola köpa dessa varor, hafva priserna blifvit desamma, och trafiken på Westerås har för oss, likasom till en del för Falun, blifvit som förut. Väl har Gefle—Falu-vägen inbragt penningar åt de skogsegare, hvilkas sågblock växt vid Dalelfvens stränder; väl hafva dessa skogsegare obetänksamt nog afttrat sina utmarker åt sågverrsegare och berusat sig med ett hastigt kommande och försvinnande öfverflöd; men i det hela känner jag ej till någon inverkan, som den jernvägen haft på dal-allmogens bildning och förkofran. Den stannade ett litet stycke inom Dalarnes östra gräns, vid Falun, och langre behöfver den visserligen icke utsträckas. Deremot lärer det vara på väg, att Dalarne skall få sig en riktig jernbana, en väg för jernhandteringen söderut. Den saken talar för sig sjelf och har vunnit gehör, och det är med godt hjerta vi önska framgång åt detta företag. Ingen lärer kunna betvifla den banans blifvande fortsättning genom Stora Tuna uppåt Öster-Dalarnes vidsträckta skogar och talrika vattenfall... När jernmalm och kol med lätthet och billig kostnad kunna uppsöka hvarandra, när företagsamma kaitaler tillgodogöra våra oräkneliga strömfall, när, såsom det är att förmoda, den jernvägen i en framtid kommer att fortsätta sig den ej särdeles långa sträckan genom Herjeådalen till Storsjön — då blir det lit och rörelse i Dalarne och då ville jag gerna lefva och bo der! Men dalkarlen, när det är fråga om att söka afsättningsort åt sina produkter och tillbyta sig det angelägnaste — litsmedel — tänker alltid först på Westmanland och Upland. Dit går den gamla stråkvägen för hans spekulationer; på den nöter han ut sina skor och kör ut sina hästar; ännu låter han sitt hemlands sånger ljuda på de långa hedarne. Skälet är tillräckligt och talande: vi hafva våra herrbren, det vill säga våra kornbodar dernere, och vi hafva icke funnit skäl att flytta dem till Gefle. En förgrening af Frövi—Dala-banan till Westerås — det vore då höjden af framgång för Dalarne, det vore att jemna våra kommunikationsutvägar med våra önskninar och behof, och jag finner intet hinder, varföre icke den banan, såsom den pu lärer vara alldeles ypperligt planlagd, skulle vinna många och varma sympatier. Förslaget derom har nu, såsom förr, utgått från Westerås, och det är rohgt att se, huru dessa gamla bekantaicke glömma 0sx. Hvad, månn tro, deras upplyste och nitiske höfding i det fallet kan uträtta? År det väl möjligt för honom eller någon annan man, att mäta sig med den mäktige representanten för det rivaliserande Gefle-intresset? Skall icke denne sednare slå alla sina modestare rivaler ur brädet och vinna hvad nan vill? Han går så successivt och fint illväga. Skada är emellertid för oss att representanter för Westerås stad icke äfven kunnat vinna en medborgarekronal Österdaling. Ansändty