sam hemma och kom så lifligt ihåg, huru det var den dagen då Erik först trädde in i sin tjenst på Prestsäter. Hon hade rå ej varit matmoder mer än i två år och CarlJohan var bara årsgammal och Herlog var mycket nykter och nöjd med att lilla hushåll den hösten och prisade så ofta den nya drängen. Och nu var det allt förgånget och snart voro sjelfva spåren utplånade. — Då, den dagen, fann hon det så tomt och ängsligt, som hon icke hade funnit det sedan detta nya var helt nytt. Ja, hon satte händerna för ögonen en stund och riktigt storgret. Derpå lugnade hon sig något, men önskade a:t någon vill: komma in och bryta den tryckande stämningen. Och just fom hon önskade det, så tog det i dörren och Gunerus kom in, för att hemta gossen med sig upp till sig en stund. Nej, nu må jag säga att jag blef riktigt glad, sade Margreta öppenhjertigt. Det har hela denna dag varit så ängsligt, och inte heller ha de haft tid att se till mig deruppe från öfregården, som vanligt; och inte heller hade det väl stort nyttat till. Men detta var riktigt roligt, Gunerus! Och när jag nu fått Carl-Johan i ordning, så skall jag också vara glad igen; för han har, liksom jag, gått här och spove:erat i stugan och sett så storögd och sorgmodig ut. — Har du väntat på Friberg, min gosse? Ja, ge dig tillfreds! Du är snart med honom. Nej, tänk Gunerus, så snällt af dig detta var. Åhnej, du får alldeles inte den röda långhalsduken, Carl-Johan. Tänk så, Gunerus! om du ville komma ned med ho: nom, så snart du ser bror min, som är ute med den nya drängen, komma öfver gär dena. Detta var en genska vänlig tillsägelse