ill, och den önskan, det innebar, att hon mätte få det annorlunda stäldt för sig en vång — det var något, som, oaktat det ej förripgade Heriogs minne, dock till viss grad löste henne från det med döden så strängt återknutna bandet. Efter detta blefvo dagarne icke fullt så mörka och nätterna icke på långt när så tröstlösa och länga. jet kom väl ännu stunder af en besynnerlig, outhärdelig tomhet och ängslan, men . ä voro de stunderna merändels förorsakade af någon yttre påötning, som uppref allt det gamla, såsom synnerhet Eriks affiyttning. Den dagen var en tung, lfslång dag. Våren var ännu gråkall, luften fuktig och marken fläckig, då den trotjenarn drog åstad att bygga eget bo och bolycka: och aet var visst icke fritt, att sorgen då fonn rum i hvartenda sinne, Ablas inberäknadt. Abla började finna, att Niklas var så trägen med att stryka omkring: knutarne på Prestsäter, att han glömde att ställa i ordning ett reelt hem för en ärbar matmoder i Hult. Och hvadkärleken till Friberg angick, så såg hon ungefär lika mycket en furste, åtminstone en mörkrets furste i honom, som Erik såg en ljusets kongesa? i Margreta. Sålunda fann Abla att, visst andra tänkte såsom hon, så vore det tryggast häri verlden att gamla kännungar tydde sig till hvarandra. Hon bad sig också lof af matmodren att få följa med Erik på ett litet hesök i sällskap med de första matförnödenheterna, som Margreta ville att han skulle ha med sig frän Prestsäter: och hon hjelpte dermed Erik att ställa och styra i en af de G andals-gårdarne, så att det såg ut, som om hon velat ställa der för egen räkning. Den degen satt emellertid Margrete en