heme, att de — Herlog och han — hade rarit mycket goia vänner på sista tider; och — hvad hon kanske ej hade hört Herlog nämna — de hade ofta talat yin henne sjelf. — Herlog hade ofta uttaat sin mycket höga tanke om sin hustru j och på summa gång älven klagat öfver, att han ej var den man för henne, som hon varit värd att ega. — Ja, han hade äfvenIdes vid ett annat tilliälle talat om deras ingdom och första bek ntskap; och han! hade sagt, att det var ett misstag då, som han, Herlog sjelf, hade kunnat rätta på l ch rädda benne ifrån, om han hade haft oesimning och kraft dertill. Men nu hoppades han att framtiden på något sätt skulle ersätta henne allt hvad hon, genom sin ungdom och sin dåraktiga håg för honom, hade blifwit inkastad uti. Elhvad nu dessa ord någonsin hade utvått från Herlogs mun eller ej, nog tyckte Marggreta, att det var liksom ett sällsamt och betecknande tal från den bortgängne. Hon fann det till och med så gripande, att hon ej rätt var vid humör att tala mera för den aftonen. Men hon lät Gunerus gå med ett mer än tillförene vänligt afsked och en önskan att han icke ville draga Carl-Johans hjerta alltför mycket ifrån henne. Det lät dock, som om hon ej haft så mycket deremot. Det kom många sådana tillfällen, då det föreföll henne, som om en, och en enda, var liksom af försynen utsedd till den veksinnade gossens bästa ledare. För hennes stackar: faderlösa gosses skull ville hon också upppffra allt, sade hon till sig sjelf; ja, hon kunde för hans skull göra mycket, som ditintills alls icke förefallit henne rimligt. — — Men det talet at Herlog, det förtroende han i det visat den, som han talade