RN —L djup rodnad spred sig öfver hela hennes anstute. i Då brodren och Gunerus kommo ned på qvällen, märkte den förre nogsamt, att de tvenne betydligt hade närmat sig tillbaka till det gamla igen. Icke hade Margreta på ett haliår rodnat så många gånger vid hvarenda liten anspelning, hvarmed han, enligt vana, brydde dem. Men just derföre beslöt sig Carl Johan från denna gång att h5lla inne med alla anspelningar. Han var långt ifrån ense med sig sjelf, hvilken hans egen mening var i saken, om det skulle på allvar blifva något af vigt i fråga. Han var endast fullkomligt ense med sig sjelf deruti, att han ej ville taga något på sitt ansvar. Derför började han också, då Gunerus gått om qvällen, att tala hit och dit om det underliga sinnelaget, som hos sådant folk outplånligt gick i arf från slägt till slägt, och huru väl det dock kanske var för det kristliga samhället, att så sällan folkslagen blefvo blandade eller styggelsen inympad på en kristlig slägt. eMen så kunde det väl ändra sinnelaget hos de andra till godt, likaväl som hos de kristliga till ondt, anmärkte Margreta. Det första är omöjligt, för de äro från sin begynnelse försvurna till mörkret och olyckor, de, ser du! VAtt du kan tala så utan både förstånd och hjertat, sade hon. Ja, men det är, förståndigt eller icke, likvisst en sanning. I evinnerlig tid ha de ju här, som annorstädes, dragit från bygd till bygd, utan att slå rot i kristen jordmån. eDet är inte sannt, för här intill i granns socknen äro bosatta många svarta, som äro kristet folk. (Forts.)