etta förslag ställer frågan: på sur ratta utiogspunkt, rättar de förvilllade begrepp som ppkommit om pensionkassians beskaffenhet ch ställning till staten, och anvisar den äg, som kan och bör följas för att hädan: fter undgå det trassel och den oreda, till ch med orättvisa, som i mer än 100 år vait rådande, till följd af dem olämpliga samanblandningen ar statsmedel samt af enkilda bidrag och tillgångar. Genom denna sammanblandning har man, id organisationen af pensionsväsendet förisett ett förhållande, som sedermera likäl uppstått, att armens bäde befäl och unerbetäl fått till mer än hällten bekosta sin gen pensionering. Ifrån år 1752 till 1863 har nemligen pensioeringen af-armens samtliga befälsgraderuppåt till en totalsumma af bko rdr 19,322,997. denna summa hafva ingått: Statsmedel .......... 9,410,319. Armens pensionskassas yllnadsmedel ..ssssessensnn a .. 9.912678. ensionskassans medel haiva säledes öfverskjutit statens medel med..........ese000es DKO FÅT 502.359, ller i medeltal med omkring 5000 rdr bko mm året. Staten har således frigjort sig från hälfen af den förbindelse, som obdestridligen wonom ensam ålegat och åligger. Härtill kommer att armens pensionskassa nåst åtaga sig den för hennes ändamål så rämmande skyldigheten att inlösa ariweng ckorder. Derigenom har kassan fått vid, ävnas en total förlust at 342,117 rdr bko, inder åren 1774 till 1792. Erinrar man sig nyntvärdet tör den tidem (1 rdr bko 1 dr silfver) så måste denna summa evalveas till omkring halfannan million rdr rmt. Dessa siffror bevisa ovedersägligen att inga besparingar å statsmedlen kommit armens jensionskassa till godo, och vederlägga licaledes den åsigten, som icke sällan velat vöra sig gällande, att staten är egare till on del af denna kassa, och att den, såsom delegare har rätt att öfver densamma dispo-. nera. Deremot kan väl ifrågasättas huruvida den behållning å vakansoch liggetidssamt bes srafningshjelps-besparingarne, som blifvit pensionskassan tillagd, kan till rkännas egenskap af statsmedel. Den så kallade begrafningshjelpen var nemligen ursprungligen ämnad till en sparpenning, som staten under individens tjenstetid förvaliade, men som staten återbetalte vid atskedstagandet, eller till en afliden interessents sterbhus. Återbetalningen inskränk:es sedermera så att en afskedstagande icke fick sin ersättning, blott sterbhusen erhöllo det som var påråknadt. Det öfverskott, den vinst som härigenom uppkom, hade måhända med större rätt bort tillfalla pensionskassan. Äfven i andra afseenden har dennpa kasse fått vidkännas förluster, till följd af same manblandningen af hennes medel med 8t8tens medel. Så t. ex. då, vid Finlands afträdande, Wadstena krigsmanshuskassa förlorade en del af sina inkomster, blef denna törlust den kassan ersatt af staten, men armåns pensionskassa måste, utan ersättning låta sig åtnöjas med 35 ar krigsmanshuskassans gamla, förminskade inkomster, så att de inkomster, som der från varitarmåns pensionskassa tör all framtid? tillförsäkrade att utgöra 3s, nu icke utgöra mer än !3 af krigemanshuskassans inkomster. Än vidare: Armens pensionskassa fick skyldighet att pensionera det större antal befäl, som uppkom när de indelta infanteriregementena ökades från 2 till 3 bataljoner, äfvensom då Gotlands nationalbeväring organiserades; -—— allt detta utan tillskott af statsanslag, Så länge gemensamhet eger rum emellar statskassan och armåns egen kassa i afseende på pensionerandet, skola alltid missiörhål anden mellan dem uppkomma, hvarvid der sednare skall sättas i beroemde af törfogan den å statens sida, förfogamden som billigt vis icke bort på denna kassia utöfva någo inflytande. Statens åtgärd att pensionera armens be fäl innebär en skyldighet, men pensions kassans åtgärd är frivillig till följd af öfver enskommelse mellan intressenterna. Ingen tivg hindrar att båda pensionssätten kunne hvar för sig fortgå, men såsom två paral lela linier, som aldrig sammanlöpa. Det är svårt att säga hvad staten skull vinna vid att tillegna sig armens pensions kassa; men ganska lätt skulle, i sädan hän delse, hos den nuvarande kassans delegar en tanke på förlust uppkomma, väl icke fö närmaste framtid, men deremot för en af lägsnare tid, hvars många eventugliteter ick kunna förutses. Varnande exempel saknas icke Slutligen må den frågan framställas: E nuvarande delegare rätt att bortekäpka 7 medel, som omtänksamme förfäder dem lem nat att förvalta. Ega de nuvarande dele garne rätt att förbise kommande generatio ners anspråk att få tillgodogöra sig de för måner, som föregående generationer för ef terkommande beredt? ul Lagarne tillförsäkra helgd åt död man förfoganden om det som han efterlemnar oc! icke vidare sjelf kan begagna. Bör ick ännu större aktning, ännu kraftigare häg förunnas bestämmelserna från den vilja, son under lifstiden, genom uppoffring och möj ligtvis umbäranden, sjelf aflemnar de medel som ämnas att verka gagnande för alla tider Är det icke ett betänkligt efterdöme att ?sl ned? på tillgångar, ötver hvilka den ful gällande eganderätten disponerat till goda är damäål, hvarom den med allsidig moralis styrka och rätt har förfogat ! aa XfsarR hola hanna