och Gunerus var ej sen att lofva efterkomma den, I dörren säde hon liksom tvekande: Jag vill väl aldrig tro att någon skall kunna se illa på, att jag låter Carl-Johan så mycket vara med dig, Gunerus? Hon såg ej på honom då hon sade det, och det kom intet svar öfver hans läppar. Då ljöd för andra gången en liten ton borta på Herlogs fiol, och en stor tillfredsställelse kom till henne, tyckte hon. sHörde du något?s sade hon halft darrande till Gunerus. Nej, icke ett grand, svarade han sanningsenligt. uSå var det bara jag som skulle höra det, sade hon. 4Vi skola så, när vi tala om Herlog härnäst, närmare tala om detta också. Nu !å I gå med Gud och komma snart igen. Då de hade gått, satte hon sig ned och under en stark rörelse begrundade för första gången rätt tydligt, om det icke var Guds afsigt att just den, som kommit så värnlös och skuldbelastad i hennes väg, men som hon så nådeligen fått kraft att hjelpa till upprättelse; om det ej var Guds afsigt att just han var den, som skulle bli ett Bröd och en bevakare för hvad henne dyrast var en gång. Och Herlog hade ju tyckt så mycket om honom på slutet och haft ett så sto:t förtroende till honom... Och han sjelf var ju så mildt stämd för Herlogs minne, som hon aldrig hört honom vara för någon menniska på jorden, död eller lefvande, med undantag af hans deltagande för Herlogs son. — Ja, det var helt visst den allvise styres nannens vilja. Och är det väl min?...4 frågade hon. — Hon sverede ej på sin egen fråga; men en