Aftonbladet – 8 mars 1865, sida 2

menniska löses visst icke från äktenskaj et, för att börja det på nytt.4 FEMTE KAPITLET. Den vintern hade många mörka dagar och långa nätter för Margreta i Prestsäter. Allt som arbetet med de vanliga vintersysslorna togo ölverhand, gaf väl den egentliga sorgen. och saknaden med sig; ja, hon sade ofta, att hon icke ville ha det tillbaka, som det hade varit, om hon hade kunnat få det så. Men den fasliga tomheten i vinterskymningarne, helst då hon någon gång var ensam, det beständiga vädjandet till hennes vilja i allt, hvarom de ditintills vändt sig till husbonden, den jemna påminnelsen om en så obeveklig förändring i hennes lif, gjorde dock att sinnet och lynnet icke återtogo cin friskhet lika snart som det blödande hjertat. Dertill kom att, ehuru husets förtyr, Carl-Johan, var god som guld och lingt mera stadgad än hon hade väntat, han cock ej var den, som hon kunde blindt lita sig ull i råd och dåd, särdeles i sådant, som låg henne närmast om hjertat. — Hvad Gunerus hade sagt om gossens tilltagande veklighet under hennes ledning, insåg hon snart vara alltför sannt. Vare sig att Herlog verkligen hade baft något inflytande på honom, eller att han tagit ett så djupt intryck af den första sorgen omkring honom, men visst var, att gossens lynne hade en ytterlig vekhet, som hon hvarken vågade eller numera ville så kraftigt behandla. Han gret för hennes minsta tillsägelse, liksom han föll i fång? för Carl-Johans eller för de andras. Det var endast en, som hade en så underlig makt öfver honom, att hon riktigt häp nade derför ibland. Gunerus hade honom