Aftonbladet – 7 mars 1865, sida 2

jlarne i julen alltid voro så långa, och nu, förstås, dubbelt mera än de hade varit. Tiden har ändå gått nu ! anmärkte han. Ja — den bar gått, som den har gått!? sade hon med en tung suck. Har du det alltid så ensligt här? ?Nej, det är bara små stunder. Folk och husfolk komma och gå här annars jemnt omkring mig.? ?Nå, huru tycker du, att det går med förstyret här?? ?Det är just ännu ingenting, som litar på; och sedan har väl far ett öga med, som han ofta har haft förut också. Så godt som det annars är att ha Carl-Johan härnere, kunde jag aldrig tänkt mig, för get är långt mer tag i honom än jag inbillade mig, och för mig är han en uppmuntran, som ingen annan kan vara. Men huru det skall gå med oss utan Erik, torde väl ändå bli tvifvelsamt.? Om en stund tillade hon: En vet litet allt hvad en menniska har för ett värde, förrän en väl saknar henne.? Ja, du har haft stor sorg, jag hör alla säga det; men ju häftigare gråt, ju förr har du gråtit ut.? Min gråt har varit både strid och het, men tvagande med, vill jag tänka. Jag har nu gråtit tills jag är mätt på att gråta. Nu vill jag — visst Gud vill, — kommaåter till stillhet och ro igen. Men aldrig, så tänker jag, låta detta för ångna lemna mitt hjerta orördt.? ?Du är då mycket förändrad, Margreta? 4Jag vet inte. Jag kan inte säga anat, än att allt synes mig så förändradt omkring mig och att jag kanske följt med det ans ra. Härpå svarades icke och en tystnad uppstod. Far) pp