Aftonbladet – 7 mars 1865, sida 2

FJERDE KAPITLET. Söndagen före julen gick Margreta och ställde och styrde i Carl-Johans rum midtemot stora stugan, nästan som om det varit för en herrekarl. Hon hade sett förlidet år, då Gunerus väntades, huru de hade ställt med hans rum deruppe på Höfdingen, och efter Carl-Johan nu var husbonde för både henne och de andra och dertill var en riktigt god husbonde, så ville hon göra det så väl för bonom, som möjligt var. Hon hade låtit bära in de sista af de flyttsaker, som hade kommit från hans kammare i öfre gärden, och ställde nu ett bläckhorn med en fjäderpenna uti och tre skrifpappersark derunder på hans byrå, lade nya lakan på sängen, en handduk öfver tvältstället, alldeles som det brukats på Höldingen, och fästade till sist upp de stelstärkta och blähvita gardinerna för fönstren. I detsamma kom Carl-Johan in, kastade mössan på soffan, som var beklädd af den nya ulltygsväfven, och sade: Kors i alla dar, Margreta! Du ställer ill åt mig grannare, än om jag skulle bli orudgummen här. Du torde väl ändå köra it mig en dag!? Han skulle icke sagt detta, det såg han senast. Hon blef mycket förstämd; henes sorg var ännu alltför ny på djupet, tast vå ytan dea för alla outgrundliga källan rar dold af ett friskt grönt. Jag önskar att du till din död, eller åtninstone till min, komme att bo här!? svaade hon allvarligt. ?Tror du då, att du, så ung, aldrig skall unna få tycke för någon på nytt?? frågade an och satte sig ned. ; ?Du kan tro, att jag inte vill tänka på let?, sade hon. ?Du blef väl ändå inte modstulen för såll