Aftonbladet – 6 mars 1865, sida 3

kontorets lån och längre fram få vi en så dan genom obegagnade förskotter och kredi ter?. Vi måste bekänna, att bygger man sir åsigt om en förbättrad preoningställning på så lösa grunder, då synes man alltför lätt tillfredsställd. Det vore väl eljest försigti gast att icke inräkna förskotter, förrän de utfallit, såsom medverkande till penning. ställningens förbättrande. Förskottsmedel innefatta alltid en förpligtelse att återgällda antingen i penningar eller varor och torde derföre såsom tillgång varsamt böra ans och behandlas. Helt annat är det med liqvid för en försåld och afskeppad vara. I hvarje fall torde P. T. medgitva att dess försök att nu taga in i räkningen förskottsmedel, som hvarken till belopp eller tiden då de utfalla kunna bestämmas, närmast liknar att anticipera på en anticipation. Hvad blankokrediterna beträffa, så äro de af så tillfällig natur, att de visserligen icke kunna anses innefatta en väsentlig och varaktig förbättring? i penningställningen äfven om, som P. T. förutsätter, det längre fram på våren skulle förekomma Hamburgarne nog magertatt umbära en större del at de sedvanliga svenska acceptprovisionerna. Återstår således endast riksgäldskontorets tillfälliga lån om tio och tvåtredjedels millioner riksdaler, deraf redan 2s:delar lärer blifvit indragna vtan att hafva utöfvat något betydligare inflytande på penningtillgängen inom landet än att riksbankens sedelstock ökats med omkring en million riksdaler. Om?, yttrar P. T., ?i denna vefvan, då en hvar har så mänga tillfälliga utgifter, bankerna likväl se sig i stånd att sätta ned räntan, måste hvarje opartisk deri se ett oanska godt tecken för framtiden och en uppmeming till bankerna att hälla någorlunda jemna steg med riksbanken.? En diskontonedsättning, som endast vore en sjelfföljd af förändringar uti tillgång och efterfrågan på penningar, skulle vara rätt angenäm. Men ehurn detta icke är händelsen hafva vi dock icke klandrat den skedda nedsättningen. Vi hafva blott antydt att den icke var föranledd af några i penningmarknaden inträffade förändringar, som gåfvo anledning hoppas på en väsentlig och varaktig förbättring, utan snarare afen välvilja hos bankstyrelserna och främst bland dem hos riksbankens, som förtjenar allt erkännande. Men vi hatva jemväl trott att allmänheten borde med varsamhet emoltaga underrättelserna om nedsätiningarne i diskonto, emedan vi icke kunna inse hvarifrån de tillgångar skola hastigt komma, som, efter den tyvärr ännu länge fortvarande ötvergångsperioden i åtskilliga värdeförhålanden, kunna åstadkomma en varaktig och väsentlig förbättring i penningställningen. Det är otvifvelaktigt att riksbanken kan efter behag nedsätia diskonto, och då detta under nuvarande förhållanden blifvit satt till 5!2 4, så utgör detta faktum en slående bevisning för vår uppgilt att ?riksbanken icke är någon tilltörlitlig barometer på penningställningen i landet?. Man kunde likaväl påstå att uti de reglementariska före rifter, som bestämma allmänna diskontens ntefot till 5 4 och manufakturdiskontens till 4 4 några tecken till en god penningställning skulle kunna skönjas. Vi hemställa till P. T. i hvad mån riksbankens för nägra månader sedan gällande räntefot at 6 Z uti handelsdiekonten kunde anses betecknande för då varande penningställning? Som man erinrar sig var då räntan i allmänhet 8 å 9 H. Det vore rätt lyckligt om riksbanken kunde såsom P. T. påstår nedtvinga diskonto hos de öfriga bankerna i allmänhet, men dertill fordras, att riksbanken skulle göra något för att förbättra en sädan penningställning som tf. ex. under sistlidne November månad. P. T. medgifver att den fond, som riksbanken egentligen disponerar till vexeldiskontering och utlåning mot hypotek af löpande förskrifning, aktier. publika papper eller annan säkerhet, utgör endast omkring tio millioner riksdaler; hvaraf följer att vår anmärkning, att detta ir ett alltför obetydligt belopp, icke varit obefogad, särdeles då an tager i betrakande att denna bankverksamhet ska!l drifvas icke allenast i hufvudstaden utan jemväl genom lånekontoren i Göteborg, M.Imö och Wisby, af hvilka Göteborg är den ort, der de största handelsaffärer här i riket idkas. För att förringa denna vår anmärknings riktighet hänvisar P. T. handlande och industriidkare till den s. k. allmänna diskont fonden. Detta är nära nog ett hån, ty såsom den ärade författaren i P. T. torde erinra sig, får enligt bankoreglementet icke någon uti denna fond -äfta såsom länt: gare för högre belopp än 6000 :dr4, hvarförutom lånsökande vanligen få vänta flera veckor på dessa ?lånunderstöd?, Oss synes åtminstone denna häcvisning innefatta en föga god mening om vår handel och indu. stri, då dessa affärsgrenar anses kunna på den ägen blifva förhulpna till nödigt rö. relsekapital. Innan vi lemna riksbanken, få vi förklara det vi så mycket mindre tveka att gå P. T:s uttalade önskan till mötes att rekom. mendera riksbanken såsom ett säkert ställe för insättande af penningar, som vi vid ett Rea