Aftonbladet – 6 mars 1865, sida 2

med dig och henne, som om 1 inte kunde skiljas på. Men så ödsligt som du får de derborta i Grandalnsskogen, ville väl inte hon ha det, som är så van till det folkefulla lifvet här. Usch! jag ville det inte, jag, en gång.? ?Nej, nej, sade Erik och gjorde etträttande på mössan; det må ingen säga om. att ung-töser skydde det, som är så tyst och folketomt; helst de, som är så frispråkiga af sig.? Abla blef röd och sade: ?Så blir det då inte så länge jag pratar lifvet ur dig, Erik. Nästa gång så skall du få tala till mig, innan jag talar till dig.? Dermed sprang hon in med ett vedfång, såsom när hon i fordna dagar väntade en örfil för hvad hon pratat; och Erik blef stående att se efter henne, utan att just veta hvad det var, som de nu sist talat om. Han gick en stund med tankspridd uppsyn fram och tillbaka, från det ena stället till det andra, stod så små stunder stilla; men fick till slut fatt i yxan och började arbeta, så att det sjöng vida omkring. När skymningen den qvällen föll på, gick han upp till far sin och sade: ?Ar det, som de sä.a, far, att ondtskall med ondt drifvas ut?? Har du tandvärk? Miskunde dig Gud! sade gamle Andreas. Jag har nu litet i ett papper qvar ändå, sedan här var sällskap, sist, som duger.? Åh nej, far! Jag behöfver hvarken drakeblod eller annat. Behåll det I, för de andra nötena.? Men du är slättes inte vid dig, det har jag försport länge.? . ?Det skall visst göra godt att få börja att drifva det nya bruket med allvarlighet en gång. Jag har så tänkt på, att vi kun