Aftonbladet – 4 mars 1865, sida 2

hans egen maka jordades. En hederlig begrafning sätter allmogen högt pris på och det var nästan som en glädjekälla fo Margreta, att Herlog nu skulle bli så an a och firad, som han just icke i tider lef. Också var det från den öfversta till der nedersta bänken i kyrkan stor rörelse och suckan under den vackra personalian, som med lätt beröring förbigick dödsorsaken och talade om den hänsofnes milda, stillsamma sinnelag och uttalade den sanningen, ati han var den mest tridsamme af de fridsamme i landena. Sedan sin ungdomstid hade Herlog också många verkliga vänner, som af hjertat saknade honom, och äfven de behöfvande, denna så talrika skara i den bistra fjellbygden, deltogo uppriktigt i saknaden, ty de erinrade sig, att husbonden på Nedre Prestsäter ofta sjelf med blidlynt uppsyn visat dem in till husmodren. De hade också nu mangrannt strömmat till kyrkan för att, på det enda sätt de förmådde, hedra hans minne. Och det skadade ej, att de på samma gång fingo be: skåda de stora högtidliga sorgprocessionerna, först den med de svarta hattarne och sedan den med de hvita hufvudklädena, der den stackars enkan, efter gammal sed, gick midten af det främsta ledet. När de sedan kommo hem, så kunde de trovärdigt säga, att ett större förtal än det på Margreta i Prestsäter hade aldrig varit taladt, fy hon sörjde som enkan i Nain. Tätt under kyrkomuren, der det var ett skuggrikt ställe, lades Margretas make bredvid hennes moder. — Der stodo ett par gula och röda aspar öfver platsen och darrade, de liksom de andra gjorde. CarlJohan och några andra af Herlogs närma